Det tog inte så lång tid, för eftersom som vi kort - eller möjligen inte så kort - noterade igår:

"Kort sagt har ISIS nu spelat ut sin roll. Assad regimen destabiliseras och Damaskus är nu vad man slåss om. Från och med nu, handlar det om huruvida en koalition bestående av USA, Turkiet, Saudiarabien, Jordanien och Qatar (med Sverige som alltid lika sliskigt krypande Anglozionistisk orm i kulisserna) hamnar i en direkt militär konflikt med Ryssland och Assad regimen – med de strategiska intressenterna Kina och Iran stående beredda att rycka in.."

...så har de ryska trupperna, i sina försök att stödja Assad-regimen i dess pågående konfrontation med olika ZIONISIS, Al Nusra och andra USA-stödda grupper i vad som blivit proxykriget 2015 (ett som även levererar tusentals välbehövda flyktingar för expanderad realekonomiskt likviditetsförsörjande skuldbaserad offentlig konsumtion genom dramatiska genomslag i medierna, till Europa) i det tysta kraftsamlat i Syrien och har inrättat ett brohuvud - bas för införandet av förstärkningar - nära Damaskus.

Så Angglozionisterna rådslår nu för fullt och diskuterar hur man ska bemöta den växande uppbyggnaden av rysk militär utrustning och personal i Latakia" och hur att göra med att Ryssland är " inställda på att börja flyga stridsuppdrag från en ny flygbas inne Syrien.

Så ja, av någon anledning (och anledningen är som vi alla vet mycket tydlig: petrodollarupprätthållande naturgasledningar) Ryssland visar inte bara upp dess ökande stöd för Assad, utan också att man finns i Syrien och att eventuella ytterligare USA-finansierade och understödda ZIONISIS eller vad för mediasyndabockar som är terroristorganisationen du jour, det kommer inte att tolereras.

För att vara alldeles säker, är inget av detta på något sätt en överraskning för USA - för precis som USA använder ISIS som förevändning för att invadera eller utöva tryck på någon Mellersta Östern nation den önskar
" hålla i jihadist terroristiskt gissel", så använder nu Ryssland ISIS som en jämförbar ursäkt för att ingripa. Trots allt, om ISIS inte är vän av mänskligheten, då är ju säkert det ryska stödet bara välkomnat.

Att det inte är riktigt på så vis är helt klart för alla utom svenskar, eftersom att det inte bara är ISIS, som bara är en bekväm avledning, grundad på skälen för en syrisk invasion och deponeringen av Assad, som är rent politisk och helt inom riket av realpolitik - naturresursflöden, betalningsinfrastruktur och betalningsmedel.

Dessutom är Rysslands återkomst till Syrien i större antal ingen överraskning för någon i Pentagon - detta var bara den efterlängtade upptrappningen av förspelet som började när ISIS mystiskt dök upp på scenen för drygt ett år sedan.

Men, i den senaste twisten i vad som vi brukar uttrycka som strategiska samarbeten sedan månader, har förutsättningarna för att bli det största proxyskyttegravskriget i år nu förbättrats avsevärt, något som ändå kommer som en stor politisk förödmjukelse för Obama-administrationen, för i dag finner vi att ingen annan än USA: s senaste diplomatiska "älskling" - politiska eftergift - i Gulfregionen, Iran, har installerat soldater på marken i Syrien under de senaste dagarna i samarbete med ingen mindre än: ja just det, Rysslands president Vladimir Putin.

Och då att observera följande, Irans utrikesminister kritiserade på måndagen kraven på avgång för Syriens president Bashar Assad, Mohammad Javad Zarif gick så långt som att säga att de som de senaste åren har krävt Assads avgång "är ansvariga för blodsutgjutelsen i Syrien." Är inte detta bland annat Sverige undrar vi då försynt? Jo det är det och så visst, vi har vår syltryggighet utifrån att vi har fingrarna så djupt i syltburken att bara fotsulorna nu sticker upp.

Och med detta så verkar det som att Iran nu öppet har valt sin sida, och ser sig veta att det samtidigt har Obama lindad runt fingret som en del av Obamas enormt framgångsrika "diplomatiska kupp" på hemmaplan för att återupprättat förbindelserna med Iran som en del av Nuclear- Deal (eftersom varje steg bakåt ytterligare nu skulle genera USA:s president) och nu dessutom alltså kan vrida utvecklingen i vilken riktning som helst i den syriska konflikten, då har Iran beslutat att ställa sig tillsammans med Ryssland och Syrien.

Om det blir ännu mer komplicerat, tjaaae, fast det är ju inte så komplicerat egentligen, men i alla fall, medan Israel skulle göra allt det kan för att vända den allmänna opinionen mot Iran, särskilt om Iran nu är involverade i det syriska debaclet, så har Israel fortfarande, i alla fall i den allmänna opinionens ögon, vänskapliga relationer med Ryssland: "Vi har en dialog med Ryssland och vi är inte i mitten av det kalla kriget ", enligt Tel Aviv. "Vi har öppna kanaler med ryssarna." Vilket kanske snarare då skall ses ur perspektivet av viljan till att skapa ett givet intryck - opinionsbildningen.

Vilket då i sin tur väcker frågan: hur länge kommer Israel att kunna hålla sig ur kriget, och om landet bestämmer sig för att ansluta sig med hjälp av någon av de mer traditionella, false flag metoderna för att hetsa den allmänna opinionen mot Iran. Vem blir collateral damage sedan?

En sak är säker: Obama kommer att ställas inför den största diplomatiska huvudvärken i hans administrations historia, nämligen förklaringen till varför han arbetade "så hårt" för att återställa diplomatiska förbindelser med en regim som inte ens kunde vänta på att Iranfrågan formellt passerade kongressen innan det vände ryggen åt sin nyaste "bästaste vän" i Ovala kabinettet, och istället snabbt tar sidan med en KGB-agent som under de senaste två åren har seglat upp som den största amerikanska fienden på tre decennier.

Dessutom betyder det också att Ryssland nu plötsligt har mediainflytande i sina händer: några "läckta" bilder från Iranska trupper till den amerikanska pressen och telefonerna i US Department of State kommer att explodera.

Men det viktigaste nyheten är att med varje steg som någon part nu tar in i konflikten i Syrien, så blir sannolikheten för icke-våldsamma utfall alltmer försumbar. Och nu när Iran deltar, betyder det att både Israel och Saudiarabien ska dras in, vare sig de vill det eller inte. Peking och Kreml vill kort sagt inte ha Anglozionistspektaklet kvar på scenen.