Om du tror att du förstår allting så måste du rimligtvis vara felinformerad, så är det bara.

Ibland håller en övertygelse en kärna som är mycket stark. När människor presenteras för bevis som motarbetar sin grundläggande övertygelse, kan nya bevis inte alltid godtas. Detta eftersom det skulle skapa en känsla som är mycket obehaglig, en upplevelse som kallas kognitiv dissonans. Och eftersom det därför är så viktigt att skydda kärnan i en etablerad tro för att slippa konfrontera sig själva och sina föreställningar och därmed även tvinga sig själva till att agera, så kommer dessa människor att irrationalisera, ignorera och även förnekar allt som inte passar med kärnan i deras tro. De vill helt enkelt inte.

Denna vår depriverade natur är nu som en pandemi i samhället den kognitiva formateringen sitter väldigt hårt i den breda massan.

Som det ser ut, är kognitiv dissonans därför en formidabel motståndare. En som nu närmast fullständigt förstör de flesta människor. Men detta är något som vi måste övervinna ensamma som individer, ingen kan utveckla någon annan individs förståelse för sig själv. Faktum är att en stor del av kampen mot kognitiv dissonans egentligen bara är att få möjlighet att navigera mellan en föråldrad världsbild och en uppdaterad. Att gå från ett konditionerat tillstånd till ett ständigt renoverande tillstånd, det är visserligen ingen picknick i det gröna, men alternativet är värre: stagnation till sakta mentalt sönderfall och vansinne, att leva helt och fullt utom sig själv.

En klok människa är därför full av frågor, medan en tråkig och emotionellt döende människa är full av svar.

Det första steget för att få visdom - helat lidande är därför: ifrågasätt allt och mest av allt dig själv och dina egna känslomässigt grundande föreställningar; det andra steget: ifrågasätt alltid de egna svaren. Detta är lättare sagt än gjort. Om kampen mot kognitiv dissonans handlar om att ställa djupare frågor om livet, då måste vi erkänna att vi inte heller själva vet svaren och därför ställer frågorna för att kunna utveckla oss själva genom att tänka ut svaren om och i oss själva.

För att filosofera, så måste man först erkänna sin oförmåga. En sådan bekännelse kan vara otroligt smärtsam på en existentiell nivå. En av de svåraste sakerna en människa kan göra är att ifrågasätta sig själv, särskilt när det gäller föreställningar, världsbilder och kulturell konditionering. Det är därför de flesta människor låtsas vara osårbara. Denna "sköld" av sin egen tro (osårbarhet) är en härdad rädsla mot "svärdet" som innebär att ifrågasätta dessa sina övertygelser (sårbarheten). Tro är att inte våga reflektera över de egentliga värderingsmässiga grunderna inom sig.

En nyckelfaktor för att bekämpa kognitiv dissonans är att lära sig att mjuka upp kanterna på detta iordningställda tillstånd vi kallar för komfortzonen och sedan gå så långt som att hela tiden rekonditionera dess gränser - kanter helt och hållet. En uppdaterad komfortzon är ett utsträckt komfortzon. Kokongen av föreställningar som vidgar sig mer och mer. det växande medvetna medvetandet.

I en värld av skenande anti-intellektualism och själlösa zombies är verklig självrannsakan och då rivande av den formaterade boxen en varm kopp smärtsam kunskap i ett kallt rum av okunnig välsignelse.

Att hålla ett öga på hur världen borde vara, fortfarande medan att aldrig att glömma hur den är, kräver en permanent, vansklig balans. Det kräver det rakt omvända faktumet till att du aldrig kommer att få världen dit du vill, medan du vägrar att tala om för dig själv att du vill någonting. Ingen kan påverka någon annan än sig själv i grunden och utan dina tankar så finns du inte alls. Vi måste försöka kämpa ensamma som individer eller drunkna i i det mörka djupet av vår egen ofullkomlighet.

Allting förändras. Ingenting förblir detsamma. Det är det enda som är konstant. Känn råheten av detta faktum, blödningen och köttets kvalitet i den. Det är tragiskt läckert. Det är förtrollande hjärtskärande. Det finns en förskräcklig skräck som kommer med vetskapen om att vi har misstagit oss, är benägna till-misstag och är ofullständigt dödliga djur; men det finns också ett slags fruktansvärd skönhet i det, utan vilket vi inte skulle ha sådana begrepp som mening, skönhet och kärlek. Tanken på att vi kan lära oss av våra misstag, utvecklas, att vi kan omvandla smärtan till kunskap - visdom, ilska i mod, och hunger till kärlek, är ett djupt extatiskt självövervinnande som har potential att lansera oss på nivåer av evolution som vi för närvarande inte kan förstå.