Vi har blivit fega, ovilliga att åta oss det tuffa beslutet att avsätta målsättningen i omedelbar tillfredsställelse för att försäkra våra barnbarn ett hem att leva i.

– I barndomshemmet fanns det en gris i massiv mässing som var kanske sju centimeter lång, på magen stod det: Lerne leiden ohne zu klagen / Goethe. Det borde jag tidigare ha anammat mer.-

Det i ingressen är den ultimata handlingen av själviskhetens inflammation, förvärrad av det faktum att vi hävdar att vi har kapats av våra ledare, men ett land har den ledning som det har förtjänat. Så tyvärr är våra ledare sådana att de gör precis vad vi vill att de ska göra, vilket är att fortsätta lögnen, är inte vi villiga att ifrågasätta oss själva och våra egna prioriteringar så kan vi inte heller förvänta oss detta av andra, att göra detta till givna förutsättningar, ja vad skall jag säga?

Är det verkligen så att vi tyckte att vi kunde betala våra leksaker och krigsmaskiner med kreditkort och inte oroa oss för räkningen, bara för att vissa politiker sa att vi kunde låta bli? Vad är det vi, likt 5 åringar, pekar med våra flesta fingrar på, andra hållet, när frågan kommer upp vad som bröt funktionen i vårt sätt att leva? Även om vi personligen följde en väg av återhållsam budgetpolitik, varför kan inte vi bara skrika rakt ut om blodiga mord och varför krävde vi inte ett stopp för detta vansinne innan landet inledde sitt självmordsäventyr.

Varför har vi fortfarande en så stor benägenhet att tiga, varför Tiger en svensk? Våra händer är blodiga och den enda frågan är, hur mycket är ditt och hur mycket är mitt. Medborgarskap handlar om individuellt ansvar och inte om färg på skinnet, något vi har undvikit ett bara tag nu, åtminstone sedan vi började kalla oss konsumenter, men jag är tveksam om det inte egentligen bara alltid har varit så, tillfället gör tjuven. Så den enskilt medvetet förda kampen mot detta måste alltid pågå. Vi måste alltid försöka att förbättra oss som människor.

Sverige är sönder från grunden, precis som alla länder inom den Anglozionistiska bankhegemonin men ändå samlas vi runt TV – ättmaskinen, talar om en ny lack på köksluckorna och en ny skjutdörr i sovrummet, båda köpta på kredit, som samtidigt lämnar våra barnbarn en räkning som de aldrig kommer att kunna betala. Det enda sättet som vi kan leva med denna lögn samtidigt som vi begår begå dessa avskyvärda handlingar mot våra egna familjemedlemmar, är att förneka det ens händer, det handlar i allt alltid om alla andra, men aldrig om oss själva.

Den stora lögnen, som vi måste fortsätta att intala oss själva och inför alla andra, har fått ett eget liv och förbrukar allt och alla i sin väg. Vi har blivit liksom narkotiskt beroende av vår egen offentliga myt och av att upprätthålla lögnen, Så vi ignorerar helt enkelt den sanning som beskriver verkligheten. Det nu enda sättet att bryta igenom denna lögn och vårt eget självbedrägeri är att gå tillbaka genom årtionden av propaganda och myter och ta reda på vad som gick fel och i detta också kritiskt granska oss själva och vår egen del i helheten. Men eftersom detta skulle bli för smärtsamt för oss själva, både individuellt och som ett samhälle, så förvränger vi vår bild av verkligheten genom att fortsätta att växla program på TV – ätt – maskinen, se där, över generationer också. Så det är inte bara våra ledare som är korrupta, utan vi är det i högsta grad själva också.

Falska förhoppningar binder oss fast till olika omöjliga förhållanden och situationer. Läs det uttalandet igen och sedan låta det sjunka in en stund.

Så länge vi tror att det finns ett individuellt materiellt nyttorestvärde i att hålla systemet vid liv, så kommer vi att fortsätta att hälla lånade pengar i den här röran vilket ökar vår skuldsättning som bekant, hellre än att vi rullar bort skuldekonomins mögliga grund för samhället, ringer brandkåren och börjar om. Vi vill inte möta den verklighet som vi är på väg in i över våra huvuden. Och vi vill framför allt inte möta oss själva i vår egen ömklighet Vi vill backa klockan och återgå till en känslomässig forntid som aldrig kan återkomma, så långt har det gått. Känslor kan bara upplevas i realtid och vi strävar inte framåt för vi vet att det rullar dit som det lutar, så vi strävar bakåt i vår känslomässiga historik.

Vi vill tro att allt detta ens är möjligt. Så länge vi inte är absolut tvungna att titta alltför noga på det fruktansvärda tillstånd vårt land, samhälle och vi själva är på väg in i, är vi bara alltför villiga att göra vår beskärda del i att undvika att tillämpa kritiskt tänkande i förhållande till ämnet. Som en gammal tjur som omedvetet leds till slakt för att han tror att han är på väg upp på stallplan för att betäcka ytterligare en ko, desperat försöker vi hålla liv i den magiska myten om folkhemmet, om liv, frihet och midsommar bakom den dunkla avskärmningen av våra ögon från det ruttnande lik som samhället nu snabbt blir.

De flesta uppgifter – information – som enskilda bitar av data kan konkurrensbetingat undersökas och manipuleras. Men sällan vill vi inse att många av våra sanningar – våra värderingsmässiga grunder – som vi håller så oklanderliga som verklighet, bygger på långa kedjor av information. Och djävulen gömmer sig därför också i detaljerna, djävulen bor som bekant i oss själva. Om det vid något tillfälle är så att denna information kan bevisas falsk, så är hela kedjan misstänkt, tillsammans med vår oklanderliga sanning. Det aktar vi oss noga för att utsättas för. Vi vill inte tro att djävulen kan bo i oss själva. Tänk dig en lång rad av matematiska beräkningar. Det kan finnas massor av individuella problem med separata svar, där varje svar därefter matas in i en annan beräkning som en summa eller variabel. Gör ett misstag i varje punkt i kedjan och hela dataströmmen är korrupt. Hur vi ser på vår värld bygger på många förutfattade meningar och föreställningar, vårt kognitivt formaterade landskap, inte minst beroende på att vi rent faktiskt inte kan veta allt om allting. Men denna lilla ovillkorlighet viftar vi mer än gärna diskret bort från vår axel.

Ändra bara på en liten bit – värdering – som vi tidigare trott vara korrekt och allt förändras i viss utsträckning. Byt ut två eller tre delar och plötsligt har vi en förtroendekris och en kognitiv dissonans. Men när vi känner smärtan, hur ofta vill vi starta om och se över allt – hela konstruktionen från grunden? Vill vi inte allt som oftast bara slippa smärtan? Vi måste nu förstå att smärtan är vad som faktiskt stärker oss och vi måste faktiskt alltid vara beredda att börja om från grunden med oss själva. Det är bara detta som fastförvissning som kan skapa vår egen trygghet, förståelsen för att det enda som är säkert är att allting är osäkert och att vi därför alltid måste ifrågasätta oss själva och våra ställningstaganden. Vi kan inte veta allt, men vi kan ifrågasätta allt, inklusive oss själva och våra ställningstaganden.

Men vi har betingats att ta den enkla vägen genom oss själva. Varför skulle någon se över vad vederbörande tror att den vet är rätt, om den bara behöver fortsätta att tro för att slippa obehaget, särskilt när de flesta av alla andra ändå är överens? Grupptryck och konditionering är svårt att motstå, även i avskildhet i sitt eget sinne. ”Vi är aldrig lurade; vi bedrar oss själva ”. – Johann Wolfgang von Goethe

Sällan vill vi driva igenom denna kognitiva smärta som ligger att ompröva vår inventering av etablerade sanningar för att nå giltighet eller relevans. Vi vill inte riva den kognitivt formaterad box som innehåller vägen till våra förväntningar, boxen är vår trygghet. Det är så mycket lättare att göra sig av med fula avvikelser – dissonans, eller att plocka russinen ur den information som bekräftar våra föredragna visioner i stället genomföra den grundliga översyn som krävs när fundamentala fakta förändras. Intellektuell lättja är den artiga termen för detta fenomen.

Ja, jag vet att jag tjatar om detta. Men jag tror också att en mer ärlig förklaring är avsiktlig och mestadels medveten förnekelse. För även när jag själv är varnad för och medveten om detta fenomen, är jag fortfarande förvånad över hur ofta jag själv utsätter mig för deltagande. Det är skrämmande att se hur djupt betingade vi är i konsten att begå självbedrägeri. Sanning som beskriver verklighet gör ont, så jag använder det mest kraftfulla smärtstillande medel människan vet, som i ordet förnekelse. Det är extremt svårt att avvisa folkopinionen och slå sig ut på sin egen oberoende väg. Koncernens tro är indoktrinerad in i oss från födseln och socialt belönad vid varje slutet på led. Det är känslomässigt säkrare och mer bekvämt att bo nära centrum av förpackningen. Att akta sig för känslor av mer extrem karaktär, så vi flyr in mot centrum av ett känslomässigt vakuum. Det är flockmentalitet – kollektivism i all sin glans, som föddes av den offentliga myten och som vi nu också själva är djurskötare till.

Intellektuellt förstår vi enkelt det ” riktiga ” i beslutet om vad att göra tillbaka under 2008-2009. Det hade varit att bita ihop och välja att ta smällen. Visst skulle det ha varit tufft, riktigt tufft, och det finns ingen tvekan om att mycket lidande skulle följa, inte minst själsligt värderingsmässigt för många människor. Miljoner och åter miljoner människor stod inför att förlora sina jobb – sin identitet, hem och personliga pensionssparande och offentliga pensioner. Det kollapsande dominospelet och den resulterande förändringen skulle ha varit chockerande och otänkbar även för dem av oss som tror att vi hade en ganska bra uppfattning om hur det hela skulle gå till

.

Banker och företag stora som små skulle ha gått omkull, hundratals kommuner skulle definitivt skulle ha gått i konkurs och oräkneliga liv förändras på ett sådant sätt att minnet skulle dröja från generation till generation eller så länge, eller längre, som efterklangen från depressionen av 1930-talet.

I verkligheten, det enda vi vet säkert är att livet skulle vara mycket annorlunda än i dag om vi inför musikens slut på TV: n tillbaka under 08-09 hade gjort annorlunda. Bättre eller sämre är den verkliga frågan, även om jag ”misstänker” att bättre hade varit förr snarare än senare eftersom vi känslomässigt flyr in mot centrum av vår egen tomhet…… om inte av någon anledning det jättestora såret i systemet med pengar så småningom läker av sig själv, eller alltså att det infekteras och man dör…

Vad värre är, för att då återknyta till ingressen på denna rätt långa samling bokstäver, är alltså vår känsla av inflammerad upprördhet när vi inser att det inte bara är så illa att eliten inte lider av samma cancer symptom som vi själva lider av, utan i själva verket gynnas de av och tjänar på vårt lidande, även rent av blomstrar av det, men vi har som sagt den ledning vi har förtjänat. Om inte annat, de verkar ju för en växande åderlåtning av medelklassen medan de sparkar burken längs vägen så långt och så länge de kan. Och förr eller senare så drabbas ju alltid någon annan värre…så varför bry sig?..
Rikedom har sina egna belöningar och olika fördelar, och tron på att de rika skulle driva drunknande simmare ner under vattnet för att stödja dem (eller alltså ännu värre att berika sig själva) är förvisso upprörande, åtminstone ur den nu under vattenytan simmande befolkningens perspektiv, men ingenting kommer att bli bättre förrän vi väljer att se helheten inklusive oss själva.