Jag har aldrig varit mer säker på mänsklighetens förmåga att slutligen kasta av sig de mentala kedjor som binder oss till bojorna. Men (och det finns alltid ett ”men”) detta kan endast åstadkommas med hjälp av kraftigt desinficerande upplysning till medveten medvetenhet och förståelse av och för sig själv som individ och människa.

Detta uppnås vanligen genom självreflektion till ökat självförverkligande - emotionell autenticitet och så småningom ännu större emotionell självförståelse. En vanlig missuppfattning bland många är att den allmänna befolkningen inte är intelligent nog att bli medveten och upplyst. Processen med större medvetet medvetande har ingenting att göra med vårt IQ och allt att göra med vår EQ eller Emotional Quotient. Vår förmåga att känna känslor, alla kan känna känslor, men vi kan bara känna - uppleva - känslor nu

Om vi kan bli beroende av rädsla och narcissistiska blickar till att vara självdestruktiva, så kan vi också uppmuntras till att vara känslomässigt medvetet medvetna så länge vi inte främst ser till våra ”ledare – chefer” för deras typ av "vägledning". I själva verket får vi inte överlåta ansvaret för vårt eget själsliga välbefinnande till andra, för det är helt enkelt en klar inbjudan till att manipulera och utpressa oss genom oss själva och våra egna känslors betingande grunder. Vi måste förstå varför vi känner vad vi känner och på vilka grunder som dessa känslor etableras.

Det finns ingen enkel lösning, ingen magisk knapp att trycka på som gör allt bättre på en gång, en som tillåter oss att gå tillbaka till vårt tidigare så bekväma lättsinne – vansinne. I slutändan är vår egen unika resa en djupt personlig och individuell erfarenhet och medan riktningen är klar, så måste den vägen anpassas och upplevas av varje resande själv. Men vi kan göra sällskap på vägen. Visdom är helat lidande.

Det finns inget mjukare enklare sätt, ingen genväg genom en labyrint och ingen annan för att gå vägen åt oss. Jag vet detta på grund av mina långa och ibland rätt svåra personliga erfarenheter för vinna själv över hinder som rest sig inom mig och som placerats där av min kultur och mitt land, och ja, alltså inte minst alltså av mig själv. Jag har provat alla vägar jag skulle kunna tänka mig, innan jag faktiskt landade på den enda väg som jag kunde hitta med en utgång, den som gick igenom mig själv.

Svaren är bedrägligt enkla, vilket gör det svårt för de flesta att acceptera dem, när vi har betingats att tro att komplexiteten kräver komplexa lösningar. Ingenting kunde vara längre från sanningen. När man finner att man har grävt sig ner i ett hål, är den första regeln som bör följas att sluta gräva. Men eftersom vi har tränat hela livet på att gräva så är detta vad vi gör, det är nästan kätteri att fundera på något annat. Med tanke på hur snäv vår syn är på fördelar som vissa väljer, så borde ” vi andra” ifrågasätta allt som vi ”tror” när vi väl har slutat gräva och istället börja att leta efter en väg ut.

I en värld som har blivit galen, kommer sansad eftertanke inte omfamnas eller förkroppsligas tills dess att vi främst granskar vår egen galenskap. Annars kommer allt vi gör bara att verka skenbart lugnande på det vilda odjuret inom oss själva till denna cykel tar slut och nästa cykel av galenskap börjar, som för med sig nästa varv av mänsklighetens förgörelse av sig själv. Förändrar vi inte oss själva tillräckligt mycket så kommer inte någonting annat heller förändra sig tillräckligt mycket i förhållande till vad vi eftersträvar. Även om man kan klaga över att jag kräver för mycket av oss, att problemen är för stora och maktens befogenheter är för starka, anser jag att detta bara kan visas på det här sättet eftersom vi ser frågan som ett så stort problem. Detta är en socialkognitivt programmerad illusion.

Jag ska därför också vara den första att erkänna att jag älskar den varma känslan av att få mina fördomar bekräftade. Ur mitt perspektiv, som av den så kallade franska synvinkeln, så kommer min bekräftelsestroke oftast av att läsa att andra likasinnade människor har nått liknande slutsatser som mina egna, efter att ha gått olika vägar. Sällan…typ, får jag positiv bekräftelse från de traditionella medierna, inte heller skulle jag någonsin mer kunna räkna med att få det. Man måste i så fall läsa rätt noga mellan raderna när man tagit del av makthegemonins medier och deras egentliga avsikt och mening bakom den offentliga propagandan.

Det är en sak att diskutera bland vänner, grannar och alternativa medier den potentiellt revolutionerande idén om att makthegemonin egentligen inte har några rättsliga kläder värda namnet. Det vore en annan helt om en av hegemonins domare i Högsta domstolen säger att det är så med hög röst. Det vore väl en nåd att stilla bedja om från för livet, eftersom det inte vore ett instrument för staten som behöver bli omvalt, det skulle räcka att någon där bara är riktigt intresserad av att samhället skall vara demokratiskt betingat och därmed att all makt skall utgå ifrån folket.

Jag brukar säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det tar hand om sina svagaste medborgare. Jag skall kanske ändra det vill att lite sarkastiskt säga att det verkliga måttet på ett samhälle numera är hur väl det följer sina egna lagar, som förmodligen införts, i alla fall som kuliss, för att skydda sina svagaste medborgare, under tider av politisk ekonomisk stress eller krig.

Fasaden som utgör den ”tro” på att Sverige följer en högre standard, en i allt svensk, däribland ”grundlagen”, inte bara är sönder, den är nu helt väck. Dessutom var den ju inte på riktigt till att börja med, eftersom den var avsedd för någonting annat, att verka som en kuliss ….. utom förstås när det var praktiskt för dem som höll i regin, och för närvarande håller den, alltså den verkliga makten i Sverige i dessa dagar, den ekonomiska / militärindustriella / företagandemakten inklusive megabankerna och deras idiotsavant, Riksbanken.