Så har tiden då kommit för oss att bredda den filosofiska basen - stärka grunden - för att kunna ta ytterligare bättre höjd och komma vidare på livets väg - att kunna förändra och utveckla oss själva. En älsklig pingvin viskade detta i mitt öra i natt

Mening och – eller – syfte med livet.

Om den fria viljan existerar så kan ingen mening med livet i objektiv – absolut – mening existera.

För om det gör det och individen finner denna objektiva mening, hur mycket fri vilja finns det då?

Att någon skulle upptäcka en objektiv och absolut mening med livet, och sedan av fri vilja strunta i denna och göra något annat som då per automatik måste upplevas som i bästa fall mindre meningsfullt är inte ett rimligt antagande.

Så livet har alltså ingen mening förutom den mening som individen ger det, och friare än så blir inte individen från kraven som livet har på individen.
För mat och skydd behöver den för sin fysiska existens.

Ett syfte kan dock finnas med livet i ett relativt universum.

Ett syfte som står att finna när den individuella upplevelsen av det fysiska universum som upplevs gemensamt – kollektivt - av alla spjälkas ner i sin minsta gemensamma nämnare.

Nämligen en känsla.
Som kan befinna sig var som helst på skalan från ovillkorlig kärlek till bottenlös rädsla i en given tidpunkt

Individen kan vara både tanklös och sysslolös, men aldrig känslolös, då även det är en känsla.

Så konstanten i individens upplevelse av ett fysiskt universum är alltså en känsla.

De flesta verkar tro att syftet är att göra, men en känsla är inget man gör, även om den ger upphov till vad man gör.
En känsla är något man är.

Man kan iofs säga att man är bagare, men det är faktiskt något man gör, och om man inte bakar så är man inte bagare.
Men oavsett vad som görs så är det alltså en känsla närvarande, och det är något man är.

Glad, ledsen, upprörd, kärleksfull eller likgiltig bagare.
Någonstans på skalan mellan ovillkorlig kärlek och yttersta rädsla är bagaren alltid.

Och alla andra också.
Oavsett vad de gör.

Sedan kan man gå djupare och reflektera över vem som är medveten om känslan och medvetandet själv, men nu håller vi oss till hur vi upplever verkligheten, dvs det fysiska universum vi upplever gemensamt – kollektivt – som individer.

Då kan vi se det som att vi är en känsla, eftersom den alltid är närvarande i individen oavsett fysisk upplevelse, och därför grunden i både mottagande och uttryckande av information till och från individen.

Detta känsloläge är det första som mottagen information går igenom innan det når individens medvetande.
Detta känsloläge som individen många gånger är omedveten om.
Eller iaf inte medvetet medveten om.
Uppmärksamheten är oftast fokuserat på tankar istället.

Att emottagen information kommer att tolkas – uppfattas – förstås – av individen med väldigt olika konsekvenser beroende på givet känsloläge är helt uppenbart.

Det är också grunden till individens uttryckta re-aktion, då de tankar som sedan uttrycks i ord och/eller handling – eller inte alls – alltid stammar från känsla.

Detta beroende på att vi föds tanklösa men inte känslolösa.

Och känslan som en nyfödd bebis är och uttrycker är ovillkorlig kärlek.
Fysiskt manifesterad i en relativ värld.

Denna grundkänsla är allas våran födslorätt och det som förloras under den kognitiva formatering som individen utsätts för i dagens version av samhälle – kollektiv.

Kognitiv formatering är en naturlig process och inte skadlig i sig, tvärt om så är det naturens sätt att få saker och ting att fungera.

När denna process kapas och styrs av enskilda vinstmaximeringsintressen så kommer det dock aldrig att fungera, eftersom det inte är naturens sätt att fungera.
Och mänskligheten är en del av naturen.

Det finns människor och beteenden.
Dessa beteenden kan formateras kognitivt, men att de är människor är svårare än man tror att förändra på.

Det är likadant med loppor.
Om man tar och stoppar loppor i en låda så kommer de att hoppa eftersom det är vad loppor gör, men om man sätter lock på lådan som de dunsar in i och trillar ner igen så händer något intressant efter ett par tre timmar.
De slutar hoppa.
Och de hoppar aldrig igen.
Utan de går istället, vilket utnyttjades till loppcirkusar förr i tiden.
Deras beteende är förändrat via kognitiv formatering men de är fortfarande loppor.

En elefant som står bunden med en en tunn lina har varit bunden med en grövre tidigare.
Det är helt garanterat.
En dag slutade den slita i den grova.
Dess beteende är förändrat via kognitiv formatering men det är fortfarande en elefant.

Oavsett hur hårt formaterad en individ är så är hon ändå alltid det samma.
Den som är formbar.

Då information är det som formaterar så är det också information som omformaterar.

Ny information då givetvis.

Men då måste individen vara villig att ärligt och öppet ta emot och reflektera över den.

Att vilja är att välja och för att välja måste det finnas en medveten medvetenhet om vad valet är.