Vi människor blir lätt vanedjur för vanans makt är stor över oss och konditionering på en fysiologisk nivå leder till skapandet av vanföreställningar som en form av motivering för att förklara våra beteenden - om än funktionella eller dysfunktionella.

I detta sammanhang är det viktigt för oss att ständigt aktivt utöva vår sanna ambition att hela tiden ifrågasätta oss själva.

När du lyckas utveckla din förmåga att vara medveten om din egen närvaro, kan du få ut ett tillräckligt stort avstånd för att mer objektivt avgöra vad som är avgörande för att förhindra onödig tillit och beroende. Du kommer att kunna se dig själv mer som en självständig enhet, som inte förknippas med något, varken av något, inklusive dina egna tankar.

Förstå eller skapa avstånd mellan vem du egentligen är och vem du uppfattar dig själv vara är nödvändigt för att uppleva friheten i ordets rätta bemärkelse, att vara mer obunden för att lättare kunna vara fri tillsammans med andra människor. Det är att medvetet kunna granska sig själv och sina känslomässigt grundade föreställningar och värderingar. Verkligheten är den att vi inte har någon som helst kontroll över den yttre världen vi befinner oss bara i punkten nu. Den har drivits hit av många olika krafter, inklusive vår egen påverkan, så vi kan bara påverka oss själva i vårt nu.

Men vi har om vi vill sträva efter absolut kontroll över vår inre värld, vilket vi inte kan att nå men ändå måste försöka, även om det verkar som om vi har ingen kontroll alls och en känsla av tvång kommer som följd, så bör du aldrig någonsin glömma denna enkla verklighet: du är mer än dina tankar, känslor och domar. Du är obegränsad i tanken i varje bemärkelse men benägen att bli beroende och begränsad. Upplev kontroll över ditt eget liv genom medvetenhet om den känslomässiga grunden till uppkomsten av dina tankar och du ska aldrig känna beroende av någonting.

I slutändan, kom ihåg att du är helt enkelt ensam som upplever resan genom dina känslor.

Det finns en röst i våra medvetanden - en röst som ständigt pratar med sig själv. Rösten kommer att ställa sig en fråga och ge svar i sig. Denna interna berättare föraktar tystnad och ständigt styr den våra tankar och handlingar.

Har du någonsin undrat om rösten och dess påverkan på dig och vice versa? Den är alltså redo att på ett infall att utdela domar om bokstavligt talat allt, men ännu viktigare, hur giltiga är dessa domar angående våra externa interaktioner och erfarenheter?

Detta kan vara ganska häpnadsväckande som insikt för någon som får kännedom om denna röst. Eftersom vi har betydande medveten kontroll eller inflytande över denna röst, är det ganska lätt att glömma hur ofta den faktiskt fungerar helt oberoende av vårt inflytande - i stället för att tjäna som ett verktyg för våra tankar, är det faktiskt den som styr våra tankar.

Tänk på hur kvardröjande tankar, hindrar dig från att fokusera eller att hålla något i minnet. Jag är säker på att alla skulle kunna relatera till detta eftersläpande eko i bakhuvudet. Hur svårt det alltså är att medvetet tänka flera tankeprocesser samtidigt - parallellt.

Merparten av tiden, fyller vi helt enkelt våra liv med onödiga bedömningar. Till exempel, du ser på en stjärnhimmel och faller in i ett spår: "Wow, titta på alla dessa stjärnor, det är otroligt vackert."

Du gjorde denna bedömning på grundval av den inverkan den hade på dig. Du är den enda som lyssnar på bedömningen men du vet egentligen att du redan har upplevt det och sedan tänkte på det i sin prakt. Känslan kommer före tanken.

Men när du verbalisera bedömningen i ditt sinne, har ditt fokus på objektet av skönhet flyttats till tanken om något du redan har känt.

Så, är problemet att vi slutar slösa en stor del av vår existens - dyrbar och i omöjlig tid, uppleva livet genom våra för formaterade tankars mönster, när vi uppenbarligen borde vara strävande efter mer direkt upplevande det i nuet genom våra bearbetade känslor för våra känslor?

Detta är idag ganska likt hur nu människor tvingas registrera sina erfarenheter genom att ta bilder av allt, snarare än bara uppleva i nuet. För att i efterhand kunna minnas ett aldrig upplevt förväntat känslomässigt tillstånd.

För att återgå till frågan om medvetandet, är en av de främsta insikterna i jakten på självförståelsemässigt tillväxt ett avståndstagande från den inre rösten, i den meningen att vi inte är rösten i sig utan den som upplever den rösten.

Intressant nog, kan naturligtvis rösten anses ha någon form av mening, eftersom den ger oss en nivå av komfort och en känsla av kontroll. Fast vi måste alltså inse att vi inte kan låta oss bli styrda av rösten, för då gör vi oss förr eller senare till offer för oss själva. Vi måste medvetet kontrollera våra tankar - vara medvetet medvetna. För i processen skapas många problem också.

Sanningen om våra problem eller saker som vi uppfattar som problematiska har sällan något mer faktiskt verkligt samband med våra liv, utan snarare främst med vårt medvetande.

Den inre rösten är ett resultat av vårt behov av att känna oss trygga och säkra, vår rädsla för att våga leva i det enda som är konstant - förändringen - nu - i verkligheten. Rösten är en mekanism som gör det möjligt för oss att känna kontroll.

När vi går längs en gata, berättar vårt medvetande om världen omkring oss, kommenterar allt och ger oss en känsla av förtrogenhet, vilket gör mycket till känt och säkert.

Så, i färd med att försöka styra den miljö som omger oss, går rösten i huvudet längre än till att bara göra bedömningar - den skapar möjliga utfall, förväntningar och önskningar. Och där går vi på patrull, väldigt ofta

Under denna process, lämnas många av våra förväntningar och önskningar kvar ouppfyllda. Det skapar också oro och farhågor om den osäkra naturen av vår verklighet, men mestadels är dessa felaktiga antaganden någonting som baseras på våra uppfattningar och bilagor från det förflutna, såsom ett trauma som kan ha en bestående inverkan på vår framtid. Trots att den traumatiserade händelsen är passerad i tid för länge sedan.

Det största problemet med den inre rösten är att den hindrar oss från att leva i nuet och i stället skapar en inre värld i sinnet, som är en exakt replikering, med den skillnaden att den ger denna falska känsla av kontrollbehov och förväntningar.

Men så småningom, kommer alla falskt uppfattade verkligheter falla sönder och vi upptäcker att vår verklighet inte rättar sig efter lagar skapade av vår uppfattning, utan tvärtom och detta blir då en enorm källa till lidande, eftersom våra uppfattningar från vår inre värld blir inkräktade av ljuset från verkligheten.

God morgon