Politiskt, Europas ledare föredrar alltså att lämna framtida problem åt framtiden. Syrizas vägran att spela med tillsammans i detta var ett problem inte bara för obligationsinnehavare, utan även för dem som innehar platser som ger sken av att innebära makt - eftersom bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken. De europeiska ledarna fruktar att om Syriza kan göra anspråk på ens tillstymmelsen till en moralisk seger, så kommer detta att inspirera andra europeiska länder att avhysa sina nuvarande ledare till förmån för realpopulistiska regeringar som kämpar för löftet om skuldförnekande.

Även Mario Draghi lovade att han skulle göra vad som krävs för att rädda €uron, något som inte innehåller att lyfta ett finger för att hjälpa Grekland ekonomiskt eller på något sätt signalera om att ECB har förtroende för Grekland igen. Bara dagar före valet i januari, meddelade Bedräglige Draghi att ECB skulle utesluta Grekland från kvantitativa lättnader i minst sex månader. Gör vad som krävs har visat sig vara ett villkorligt löfte, där att förneka Grekland tillgång till kapitalmarknaderna är en viktig grundsats i EU: s strategi för att pressa Syriza.

För alla som fortfarande saknar bäring på ironin, Bank of Japans chef Haruhiko Kuroda sammanfattade synen på de globala bankststyrda centralplanerarna så här när han sade, " lita på att det är många av er som känner till berättelsen om Peter Pan, där det står: "det ögonblick du tvivlar på att du kan flyga, du upphör för alltid att kunna göra det. " Ja, vad systemet behöver är en positiv attityd och övertygelse. " Perception skild från verklighet. I samma ögonblick ledarna (eller marknader) börja göra frågan till matematik, kommer gravitationen in i bilden och det börjar att rulla dit som det lutar.

Resultatet är att Europa är ovilligt att tillåta Syriza en rädda ansiktet kompromiss, även om det innebär Grekland kollapsar och resten av Europa lider. NU har i alla fall synbarligen Syriza kapitulerat genom att föreslå ett avtal som ger Grekland ännu mer åtstramning än när förhandlingarna började och ingen verklig skuldavskrivning. Detta kan inte vara nog, eftersom det stora målet för de europeiska förhandlarna att avskräcka andra länder från val av människor som adresserar sakfrågor.