Den del på € 110.000.000.000 av lån till Grekland från IMF och euroområdet i Maj 2010 möjliggjorde att Grekland kunde undvika att ställa in betalningarna på sina åtaganden gentemot dessa banker. I avsaknad av sådana lån, skulle Frankrike ha tvingats in i en massiv räddningsaktion för sitt banksystem. Istället kunde franska banker i stort sett eliminera sin exponering mot Grekland genom att sälja obligationer, vilket gör att obligationerna mognade och med partiella nedskrivningar under 2012. Bailout kom effektivt att eliminera mycket av fransk exponering inom det perifera euroområdet. Frankrike var svagast och måste räddas för att inte hegemonin skulle brytas sönder.

Effekterna av denna bakdörr som räddningsaktion för franska banker är känd nu, med Grekland på branten av en historisk konkurs. I mars 2010 kom information om att 40% av den totala europeiska utlåningen till Grekland var via franska banker, men är i dag endast 0,6%. Regeringarna har däremot fyllt på sitt ansvar, men inte i förhållande till deras bankers exponering under 2010. Det är snarare i förhållande till deras inbetalda kapitalet i ECB - vilket i Frankrikes fall är endast 20%.

Följaktligen har Frankrike faktiskt lyckats minska sin totala grekiska exponeringen - suveränt nationellt och bank - med 8 miljarder €. Däremot har Italien, som hade nästan ingen exponering mot Grekland under 2010 nu en trevlig summa på: € 39.000.000.000. Total Tysk exponering är upp till ett liknande belopp - € 35.000.000.000. Spanien har också sett sin exponering skjuta upp som en raket från nästan ingenting 2009 till 25 miljarder € i dag. Vi anar ju inte alls vd som komma skall eller den roll som Finanzjuntans strategi spelar i detta...

Kort sagt, har Frankrike lyckats använda det grekiska räddningspaketet till att avlasta 8.000.000.000 € i skräpskulder på sina grannar och belasta dem med tiotals miljarder mer i skuld som de kunde ha undvikit om Grekland helt enkelt hade fått gå i konkurs under 2010. Resultatet nu är att Italien och Spanien är mycket närmare finanskrisen i dag än vad de borde vara och det ser vi med facit i hand inte alls som någon överraskning, eftersom det hela tiden fanns en underliggande strategisk planering som bygger på andra strukturer än de demokratiska och suveränt nationella.