Kampen mot övervakning, censur, och pseudo-säkerhet har en given funktionsmässig likhet med kampen mot kreditbaserad valuta i ett enskilt kontrollerat system för handel med varor och tjänster – arbetsdelning – som är grunden för det moderna samhället. De är bara effekter som uttryck för ett och samma syfte.

Om vi förlorar slaget, så kommer detta att utmynna i att vi och vår civilisation kommer att kollapsa ner i en ny tid av mörker och desperation under ett ständigt växande förtryck. Det är som nu alltfler förstår ingen slump att kontrollmakten inte adresserar det grundläggande ekonomiska problem som skapar alla de symptom som vi nu ser växa runt omkring oss i samhället.

Kampen för ett allmänt ärligt betalningsmedel är kopplat till kampen mot av bankerna kontrollerade polisstaten – fascismen. En fascistisk polisstat förstör den produktivitet som fortfarande backar upp värdet på den skuld som i sin tur backar upp valutan som principalt värde. Alternativt kommer en valutakollaps driva desperata och hungriga människor ut på gatorna. Detta skulle ge incitament för nedslag och införandet av diktatur. Givet att makten då vinner.

Så det vill nog till att det ökade allmänna medvetandet uppnår seger på båda dessa fronter!

Poängen med informationsrörlighetens utveckling är att också den har en inneboende dubbelhet, den kan antingen förbättra den allmänna medvetandetillväxten i frågan om mer av verkligheten som gällande beskrivning för betingelser i sak, eller så kan den verka till förledning. Det senare företeelsen blir dock med en alltmer kortvarig effekt över tiden så länge som inte informationsrörligheten minskar.

Den ökade informationsrörligheten kan alltså antingen ge både upplysningens ljus och klarhet, eller alltså mer skuggor, mörker och förvirring.

Denna utveckling har nu lett oss fram till den punkt där vi nu blir alltfler människor vars beskrivningar av den omgivande verkligheten konformeras och likriktas till någonting som fortfarande kan skilja något lite i detaljerna, men som till allt fler och definitivt allt mer avgörande delar harmonierar med varandra, vilket alltså innebär att den allmänna medvetande tillväxten ökar och den ökar nu allt snabbare med tiden över bredden. Utvecklingen är enorm.

Detta utvecklingsförlopp har kommit så långt att det nu därför är mycket bråttom för makten att anställa diversionsmanövrar, vilket blir allt svårare att göra med trovärdighet, för att åstadkomma polarisering för att undvika det allmänna medvetandets ökande fokusering på vad som utgör det grundläggande problemet i samhället, det problem som i grunden utgörs av att pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken och följaktligen också innebär att allt vad demokrati någonsin borde ha kunnat vara, därmed både är och alltid bara har varit någonting som är helt och fullt satt ur spel i förhållande till vad som utgör den allmänt uppfattade innebörden av begreppet.

Inför den nu växande mängden spektakel och närmast enfaldiga försök att anställa polariseringsskapande opinionsbildning, så måste nu människor därför fundera på vad det egentligen är för någonting som de betraktar med avseende på de uttryck för frustration som eventuellt kommer att komma ges till känna i dagen, alltså givet att de anstiftande når framgång med sitt uppsåt att skapa kalabalik och medial turbulens.

Men är det egentligen inte väldigt enkelt att se att all denna skapade frustration har en ekonomiskt betingad botten? Vilken politisk ideologi bygger inte på ekonomiska fundamenta? Svar ingen!

Så vari ligger problemet?

Vilka intressen är det då som tjänar på att skapa dessa polariseringsbeteenden och vilka intressen är det då som sitter i den regisserande stolen och därför underblåser missnöjesyttringarna i ett system där pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken? Svaret: Den som styr skapandet av betalningsmedlet - det som vi kallar för pengar

Polariseringsstrategins grunder bygger på att den verkliga regisserande makten alltid stödjer den svagare parten i konflikten, men bara så mycket att den aldrig kan vinna. Kom ihåg detta! Alltid den svagare parten och aldrig tillräckligt mycket.

Det förefaller ju som att lösningsorienterade sam – funktioner är skamlöst nerprioriterade i förhållande till sär – funktioner och underblåsande av polariseringsgrundad kampvilja. Man annonserar ju numera till och med den kommande kampen på förhand för att människor riktigt skall engagera sig i polariseringen.

De mediala trumpeternas hornstötar manar nu alltmer högljutt till kamp människor emellan och många lystrar alltjämt till denna förledande destruktiva sirénsång för sin egen undergång, i en eller annan form. Jag kan dock för någons möjliga eftertanke uttrycka mina garantier för att inte regissörerna kommer att bevista scenen under föreställningen denna gång heller. Men vi är dem alldeles i hasorna nu och de skall strax få löpa gatlopp i ljuset av verkligheten.

Man kan väl säga att själva lösningsorienteringen i manuskriptet nu tycks ha tappats bort i regin, så till den milda grad att det börjar bli rent ut sagt löjeväckande och pinsamt.

Avsaknaden av adressen till det problem som samhället nu står inför i det politiska rummet, börjar faktiskt alltmer likna ett svart hål i rymden, eller i själen på de människor som har medverkat och upprätthållit all denna galenskap.