Om det gudomliga bor i oss, och kraften av alltet flyter genom oss för rätt åtgärder, då strömmar det genom oss i fara och i säkerhet, i rädsla och i tro, i rättvisa, i livet och i döden, genom förändring och genom evigheten.

Vi är tvungna att avslöja oss själva genom att expandera medvetandet, som är ansvarigt inför den gudomliga kärnan som finns inom oss, och ta ansvar för att vara fullt mänskliga.

Vi måste skänka tanken till ämnet "himmelriket på jorden" och att om allt är ett så kommer himmelriket att vara på jorden, Gud kommer att vara på jorden. Är inte Gud här? Har inte Gud alltid varit här? Det enda som saknas har varit vårt intellektuella förverkligande av denna sanning. Även om mycket information har undanhållits oss, finns det i verkligheten någon mer viktig information än så?

Vi ser så många människors längtan efter ömhet och sanning, rättvisa och omsorg om varandra. Människor vill ha det så mycket att en rörelse i den riktningen har pågått ett tag nu, och för närvarande ökar och ökar den. De är utspridda, människor visar sina frustrationer, de strävar, de hjälper varandra, och är oense, men det ser ut som att en hel del människor nu har för avsikt att göra detta till en bättre värld. Människor vill i grunden varandra väl eftersom vi alla är en del av helheten - en del av Gud.

Men det kan kännas lite märkligt för oss det här. Vi måste vara snälla mot de ovänliga, bara för att det råder just orättvisa, och ge till folk som inte kan ge tillbaka. Vi kan alltså inte ge för att få, vi måste ge för att skapa förbättring - för alla, vi måste kunna förlåta andra genom att förlåta oss själva för vår egen ofullkomlighet - att vi aldrig till fullo kommer att kunna förstå oss själva helt. Men så vadå ... vi vet att människor är stukade och vi vet varför. Vi har i detta alltför länge brustit alltför mycket: tacksamhet för den rika hjälp vi får när vi tänker fritt vilket gör det lättare att anpassa sig till våra högsta intentioner och fortsätta att försöka att förstå oss själva mer för att kunna förstå andra bättre.

Är det inte möjligt att vi kom hit av kärlek, att få ett slut på lidandet, att stå till tjänst, att förändra världen genom att bli mer medvetna om oss själva och andra, och på så sätt bidra till att skapa himlen till jorden ?

Efterhand som resan har gått vidare, har vi successivt avslöjat oss själva, att förverkliga att vår fysiska kropp och vår personlighet verkligen är ett tempel för den gudomlighet - fullkomlighet - som vi söker och aldrig kan uppnå, att vi är som kärlek till en del av alltet. Därför har vår expansion av medvetandet givit oss en perfekt början: att leva som "intellektuellt emotionellt" mänskliga varelser på jorden, med kärlek till oss själva och varandra som delar av helheten.

Resan i medvetandet är en inre dragning till sanning som beskriver verkligheten - som bara existerar nu och i detta verkar lika för alla. Vi vill ha ett sant uttryck för källan till vårt medvetande eftersom vi är förälskad i en känslan av trygghet i sanning och kärlek eftersom känslor är verkliga och bara kan upplevas nu. För väldigt många själar, så finns det ingen starkare attraherande kraft. Vi vet att historien och framtiden bara existerar som illusioner av verkligheten i tiden och att verkligheten, nu, är allt som finns. Vi vet att vi aldrig kommer att leva vid något annat tillfälle än nu och att om vi inte kan har tillräcklig nuvaro - strävan efter intellektuellt emotionell närvaro i nuet - så kan vi heller aldrig leva i uppriktig sanning med oss själva och våra känslor.

Det är inte ett problem med att välja en andlig undervisning eller praktik och att följa denna om banan expanderar medvetandet, eller vidgar den emotionella självförståelsens effekter gentemot andra människor, vilket ger fred, ödmjukhet och ärlighet. Människor behöver ett sätt att älska Gud alltet för att kunna älska - acceptera - sig själva som utgör en del av helheten. Ett sätt är ett sätt, och anhängare kan ändra vägar om de växer ut ur en metod för att vidga medvetandet och in i en annan. Vi måste alla ändå gå våra egna vägar och vi måste bära våra egna bördor längs vägen. Det viktiga är att vi förstår var åt vi måste sträva och varför.

Människan skapade dessa föreställningar och läror med det syftet, föreställningar som sedemera kapades till att gynna andra syften och därmed kom de att skilja sig och även motsäga varandra; smaksatta som de i grunden är med visdomar, rädslor och fördomar hos de människor som trodde på föreställningarna. Men trots olikheterna, är de ofta överens i sak. Gällande ursprung, ligger många av dessa föreställningar och läror i linje med eller dragna direkt från källan - människan som individ som en del av helheten.

Känsloskapande propaganda, då främst rädsla, är skräp för beroende: halvsanningar, överdrifter, lögner för vilka mycket rädsla kan kännas, men ingenting kan göras. Liksom alla typer av propaganda, är denna sensationella, vanligtvis penninganknutna produktion av emotionellt livsmedel utformat av dem vars överlevnad är beroende av att våra känslor rörs upp. Vi kan få ut det ur oss med ett klick, och jag är säker på att många av oss gör så numera, känner avsky snarare än vilja att dras med i det igen.

För ärligt talat, om anledningen till att utsätta oss själva är att vi inte tittar på förflyttningen av ljuset inom oss själva och att vi utnyttjar sanningen, så är vi faktiskt även starka nog att se verkligheten bättre utan att våra känslor hoppar runt över hela kartan. Även om sanningen är inte trevlig, så ska den informera oss, och vi behöver detta, särskilt om vi kan undvika en fara eller kontrollera vad vi har uppfattat genom vår intuition. Vi behöver inte vara rädda för oss själva och för att förändra oss till det bättre.