Vår interna kollektiva dysfunktion, vår individuella inre kognitivt formaterade emotionella sinnessjukdom, förvärrar och vidmakthåller den yttre manipulationen genom våra kollektiva åtgärder i en ändlös positiv återkoppling – feedback – loop av eskalerande kollektiv galenskap ända tills det hela uttöms i ett crescendo av olika former av krig, svält, misär och död. Vår inre galenskap matar den externa galenskapen som matar den inre och så vidare. Ragnarök går igen men vi håller nu ljuset till vår framtid i våra egna händer för första gången.

Vi stönar, stånkar och stönar igen om det uppenbara vansinnet i vår allt mer psykotiska värld, om det ekonomiska, politiska och företagens korruption, den uppenbara girigheten och oändliga lögnerna och manipulationen, allt medan vi är resterande bekvämt blinda för vår egen inre källa. Tvätta, skölj och upprepa efter behov generation efter generation efter generation. Men det behöver helt enkelt inte vara så här. Men sedan kanske detta också innebär att acceptera att källan till våra plågoris kommer inifrån oss själva, vilket innebär inte bara att vi är problemet, utan att vi också själva är lösningen. Då finns det ingen kvar att skylla på.

Och förmår vi inte ens att försöka förstå våra egna känslors ursprung och utveckling - självförståelse, så förtjänar vi uppenbarligen inte heller någon frihet.

I grund och botten, vi faller så lätt in i de tidigare tankemässiga investeringarnas fälla och mönster, till givna förutsättningar så upprepar vi våra beteenden, vi bryter inte mönstret i vårt beteende eftersom vi tror att all den tid, kraft och energi som fungerat som insats i det förflutna bör vara kraftigt värderad även vid bedömningen av framtiden. Detta gäller oavsett om vi undersöker vår drömbaserade känslomässiga investeringsportfölj bestående av digitalkonfetti eller vårt liv när vi befinner oss i ett sönderfallande samhälle fångade i de känslomässiga bojorna av våra övriga värderingar, så övertygar vi oss själva om att ifall det blir riktigt illa så kan vi ändå komma ut ur detta med hjälp av tidigare inlärda beteenden, alltså de som har fört oss hit, vi behöver inte byta beteende eftersom det har tjänat oss så väl hittills.

Men ut till var exakt? Om du har glömt det så är det så att du nu är på en båt med nästan (99 %) av alla andra. Vi tänker inte gärna på att det trots allt är just vårt eget beteende som har fört oss till den plats där vi nu befinner oss. Ingen annan än du själv har fört dig till den plats där du nu befinner dig och den enda individ som kan ta dig därifrån är du själv, så du har ett ansvar i förhållande till din omgivning och dina medmänniskor.

Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, skev mot passivitet och status quo och som talar högt och ljudligt om Stockholms Syndromet, själva produkten av den slavmentalitet som plågar oss alla till viss del ur ett eller annat perspektiv. Visserligen inte längre som öppet slaveri i ett stenbrott eller i skogen, arbetande dag efter annan i den varma solen eller i den svinkalla vintern, utan ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och sinnessjukt underdånig lojalitet, nu är mer formen av en bekvämt lydig kökspersonal, servitör eller möjligen den personligt ihåliga känslolösa människan som tjänare till makthavaren eller någon av dennes förgreningar.

Med den här kampanjen kom en avvägd mängd materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer framtida välfärd om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete. Vi köpte löftet fullt ut och såg bara bakåt på den historia som vi fick oss serverade, så vi tyckte att vi fick det bättre. Men vi fick bara så mycket förmåner att det skulle förhindra vår eftertanke men som höll oss fortsatt strävande efter mer, vilket annars ovillkorligen skulle leda till en slutsats som leder oss till social revolt. Men fördelningsutvecklingen ser nu inte alls ut som det sociala löftet beskriver och det är alltid och har alltid, varit bara så mycket eftergifter från makten att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite.

Vi kan lätt föreställa oss allt det arbete som krävdes för att komma hit, samtidigt kan vi aldrig riktigt tydligt visualisera exakt vad som ” här ” nu egentligen är för någonting - verkligheten eftersom vi inte förmår överblicka alltet och det är just därför som vi aldrig får sluta att försöka att skapa oss en klar bild av precis detta, eftersom vi kan aldrig uppleva några känslor annat än nu och strävar vi inte efter att uppleva våra känslor nu så strävar vi bort ifrån oss själva.

Livets väg, vi måste försöka förstå hela bilden, allt ifrån oss själva till vår omvärld. De löften från makten, som används som ersättning för att inteckna och diskontera vår tid tvinga till att genom löften belöna vår villiga medverkan i kulissen, kan inte längre uppfyllas, eftersom det ekonomiska systemet som är den ultimata transportören av dessa löften är på väg att sjunka ner under vågorna på ett alltmer stormigt hav.

Men som så många av de som kom före oss gjorde, för att skapa det förlovade landet – folkhemmet - det bästaste av allt bästa fick vi lära oss, så har vi arbetat hårt för att troget följa i deras fotspår – släkten följa släktens gång – så vi upprepar beteenden till givna förutsättningar med förväntningar om annat utfall än ett växande missnöje, noga med att följa alla regler och kämpa i alla motgångar, för så är vi lärda att leva. Nu när vi tror att vi är så nära, just när vår utlovade belöning finns inom synhåll som ett ljus i tunneln som vi aldrig har sett, så vill vi ännu mer desperat tro på att med bara några ytterligare rotationer av vår väl slitna inarbetade rutin, bara med lite lite mer hårt arbete, så är det allt som behövs för att nå vårt mål och någon annan kommer att rädda oss ifrån att behöva se vår egen del och passivitet i att skapa några förändringar. Så nära, så mycket mycket nära. Bara lite till…

Vi är starka, känsliga, briljanta, förkroppsligade varelser, som kan prestera extraordinära bedrifter av styrka, intelligens, skönhet och kreativitet. Denna kapacitet finns redan inom oss, om än numera vilande undertjocka lager av gamla socialt betingade emotionella försvar som visserligen har hållit oss organiskt levande, men som också genom uppsåtligen betingande insatser har krympt oss ifrån vår egentliga – ursprungliga kreativa förmåga – emotionella kapacitet. Inlåsta i oss själva av inte minst upplevda ekonomiska bojor genom de känslor som vi har dresserats att högakta, har rätten att fängsla oss själva rotat sig djupt inom oss. Priset för våra känslor mäts alltmer i pengar trots att vi vet att detta egentligen är uppenbart helt fel.

Nyckeln till medvetandet om av vem vi är, ligger i avbrytandet av kraften i lögnerna som skapar våra tårar. Den har sina rötter i vår vilja att utforska våra personliga gränsers belägenhet, släppa vårt behov av kontroll och att bara våga vara ett med våra känslor nu utan att diskontera löften - skapa förväntningar. Bara den som lever utan förväntningar blir aldrig besviken, så att ställer högre krav på sig själv än sin omvärld blir ovillkorligt. Att vara sanna och uppriktiga mot oss själva ifråga om att kunde vi verkligen inte har gjort bättre, utan att för den skull döma och förkasta - ge upp - oss själva för vår uppenbara otillräcklighet.

När vi nu börjar den långa resan att återvända till våra kreativa sinnen – för att känna världen igen – vårt eget fria tänkande - måste vi också lära oss att flytta våra känslor på hälsosamma sätt. Den kognitiva formateringen av vår själsliga disposition sitter djupt rotad, den har hållit på länge, mycket länge. I annat fall, om vi inte rör oss med eftertanke – noggrann aktsamhet – i oss själva, kan den spänning som byggs inom oss, kasta oss tillbaka till nya domningar. Eller givetvis ännu värre, depressioner, när trycket från den kognitiva dissonansen – blir för stort och vi blir känslostyrda och rusar mot den för oss välkända nödutgången.

Det kan vara en skrämmande sak att börja känna igen sina egna känslors grunder. Det finns så mycket smärta i den här världen, inte minst beroende på att våra värdegrunder har formaterats så hårt för att bilda ett konstgjort socialt mönster som syftar till att motverka vår egen emotionella självförståelse. Betraktelsen kan alltså föra oss till den yttersta kanten – till de verkliga utmarkerna – av vårt hela förstånd. Så detta förtjänar verkligen vår uppriktiga respekt, så att vi inte tappar taget helt, precis som att processen alltid kräver vår oavbrutna uppmärksamhet att vi alltid betraktar oss själva för att förstå vårt eget känsloläge. Att hålla oss känslostyrda – allra helst på fel grunder – och borta från vår egen möjliga rationalitet, är därför ett primärmål för de kognitiva landskapsarkitekterna - makten.