I en tid av drastisk förändring, är det läraktiga som ärver framtiden. Medan den lärde oftast befinner sig utrustad för att leva i en värld som inte längre existerar. Det gick minsann många arbetslösa professorer i planekonomi på Moskvas gator en gång i tiden.

Så vad som har lett oss hit är uppenbarligen inte vad som skall leda oss vidare om det nu är en tid av drastiska förändringar till det sämre.

Det är uppenbarligen tänkt att vara en del av vår utvecklingsprocess. Allt blir ett.

Vi kan bara anta dessa händelser för att vara vad de är, eftersom det är vad vi upplever. Samtidigt som vi inser att vi lever i en krystad matris av svek, vårt bökande och spirande inom denna materialistiskt bundna form är i och för sig i grunden idag en mycket naturlig process, a.k.a. livspusslets historiska roll i den mänskliga tillvarons utveckling ram till nu. Men när vi växer, så lämnar vi också tidigare former av oss själva bakom oss. Att låta dessa gå till historien kan upplevas som ett dilemma, men det är faktiskt ganska enkelt. Det gäller att bryta mönster inte minst de kulturellt betingade.

Den största programmeringsinsatsen, som vi stöter på effekterna av i frågan om att kognitivt ha formaterat de breda massorna, är alltså den personliga djupa och stora misstron mot sin egen makt och förmåga till självkännedom -självförståelse – ifråga om vem de själva verkligen är som människor och individer.

Ett mästerligt jobb har gjorts för att få mänskligheten att nå denna nivå av andlig - emotionell - svaghet och i det närmaste total okunskap. Detta var själva avsikten med korrumpera de gamla sanningar som gick ut på att i alla fall utgöra allvarligt menade försök till andlig - emotionell - vägledning, till gagn för individens egen tankemässiga utveckling av moral och etik, låt vara utan mer utvecklande djupsinne men i alla fall ingenting skadligt.

Detta gjordes genom att skriva om delar av vårt förflutna och vidare presentera denna omskrivning i skolor, kyrkor och på alla nivåer av den egomaniskt kliniskt självbetraktelsebefriade akademiska världen. Den humaniora kulturella delen av vetenskapen är bara vad den är nu och den ledde oss hit, tyvärr.

Psykologiskt sett är det rimligt att forskare är präglade av det kulturellt dominerande paradigmet de föds in i och de kommer att förbruka större delen av sin energi på att försöka förstå det bättre och utveckla det. I praktiken har detta att göra med - på grund av - de klyftor som finns mellan vetenskapens teoretiska förståelse av kosmos (från det grekiska Kosmos, som betyder "beordrade hela") och vad kosmos faktiskt har att erbjuda-och varje svar ger ytterligare tio frågor. Den genomsnittliga forskare är därför upptagen nog med att försöka testa och validera aspekter av den egna förformade paradigmatiska rutan han eller hon har ärvt utan att behöva oroa sig för olika anomalier som utmanar de grundläggande parametrarna, den teoretiska underbyggnaden, eller de första principerna av detta fält.

Presumtionen som synes görs av många forskare är den liknande barnet som naivt ser sina föräldrar som gudalika i deras kunskap och auktoritet, det är uppenbarligen så att paradigm måste vara rätt och att det är meningslöst faktiskt kontrollera detta, varför skulle det annars vara dominerande paradigm? Vi kan ju inte ha gått fel? Eller ve och fasa vi kan ju inte ha blivit uppsåtligt vilseledda? Vi vet att vi inte är ofelbara, men likafullt....

Detta är naturligtvis någonting skapar ovetenskapliga institutionaliserade blinda fläckar som inte harmoniserar med människor vars medvetna upplevelse inte är överens med vad den populära teorin säger att de bör eller inte bör ha drabbats av för upplevelse. Om omständigheterna i din medvetna erfarenhet inte finns inkapslade av teorin, och dina erfarenheter delas av miljontals andra människor, så kanske teorin behöver lite översyn....

Men upprepa en lögn tillräckligt ofta, och folk kommer att tro på den. Det är ändå mycket lättare att sälja en gigantisk lögn till massorna än att sälja den till oss enskilt som individer en efter en. Till slut så utvecklar vi en hunger efter att matas med lögner, för att stilla vår allt snabbare växande inre oro. Men ju mer vi jagar solkatterna desto mer inser vi också att vi inte kommer att kunna fånga dem för att ta dem med oss. Så förledningens möjlighet till fortlevnad minskar i ljuset av det växande medvetandet och detta gäller även våra allra mest manifesterade vanföreställningar.

Medierna är det viktigaste verktyget för likriktningen av tankar och manipulation för att förstärka mönstret av de lögner vi blev fyllda med redan som barn och som bar oss fram till vårt nuvarande tillstånd som samhälle och kultur.

Låt därför ditt gamla jag gå till historien, ju snabbare desto bättre, ha närvaro i verkligheten. Släpp taget om vad som har varit. En ny och allt snabbare växande medvetenhet och uppvaknande är spirande och det är allt som betyder något. Samtidigt som vi alltid kan lära av historien, får vi inte fördöma oss själva för vår egen tidigare roll i den, vi måste bli bättre, inte sörja att vi inte tidigare har varit fullkomliga eftersom detta kunde vi ju ändå aldrig blivit. Vi måste börja rikta blickarna framåt och byta riktning istället för att extrapolera den falskt beskrivna historiska utvecklingen framåt. Tiden är en flod, och den rör sig, precis som att du inte är samma person som doppar foten i vattnet nu som du var innan, och inte heller är floden detsamma. Livet går vidare tillsammans med tiden så det måste vi själva också göra med vår egen utveckling som människor.och individer.

Det är intressant att notera att man inte kan stava kultur utan kult. Vad är en kult bäst på? Stelt och våldsamt upprätthållande av sin egen kognitiva status quo, dess ontologi, trots alla bevis på motsatsens bättre verkningsgrad, på obestämd tid.
Ingen kultmedlem inser någonsin verkligen djupet av egen dumhet, han eller hon, likt en troende, sjunker till dess att de lämnar kulten, dis-identifierar sig med sina modeller av verkligheten och världen, och står på utsidan ser in. Vi vill överskrida kult ur sinnet. En förändring i perspektiv (datamottagning där mening skapas) vilket är en kraftfull sak. Produkten av en djupgående och positiv förändring av perspektivet är omvandling / civilisation. Vid denna punkt i vår historia, kan vi sträva efter något mindre än att civilisera oss själva?