Hittills har ändå vi sett några ganska aggressiva drag. Det mest aggressiva begicks av Bank of Japan, som meddelade en enda QE-insats som är lika med 24% av den japanska BNP:n i april 2013.

Dock var SNB första centralbanken att faktiskt nå den punkt där man hade att välja mellan att skriva ut en verkligt galen summa pengar i förhållande till BNP (50% +) eller helt enkelt ge upp.

Det valde att ge upp och släppte peggen. Var och en började bli sig själv närmast.

På många sätt var SNB inmålad i ett hörn av ECB i den här situationen. Detta är anledningen till att SNB beslutade att göra sitt meddelande på en torsdag i stället för under helgen (när centralbankerna normalt tillkännager oftast dåliga nyheter för att minimera marknadspåverkan). SNB ville orsaka förödelse, sannolikt eftersom det var frustrerad av ECB: s kommande QE-program där SNB var säkert medveten i förväg.

Med detta sagt:

1) Det finns faktiskt bara problem som är för stora för centralbanker att hantera, eftersom banker inte lånar ut pengar gratis eller betalar för att låna ut pengar. medan centralbanker inte kan göra annat, efter skuldmättnad, än att försörja bankerna på bekostnad av det allmänna genom att skapa finansiell tillgångsprisinflation kombinerat med deflationsbaserad realekonomisk stagnation - a.k.a stagflation.

2) Centralbanker är faktiskt enskilda enheter. Sant, de försöker att samordna sina rörelser genom BIS, men när det kommer till kritan, så kommer det att vara mer av varje centralbank för sig själv. Denna trend kommer att öka framöver. Även om dessa människor inte verkar som annat än töntar när man skärskådar dem, så är de faktiskt människor och mycket rädda människor dessutom.

3) Centralbanker har dock inga problem med att ljuga om betydelsen av en situation ända tills de "chockerar" marknaden med meningslös rök och speglar (SNB hade lovat att behålla taktpinnen så sent som 48 timmar innan det faktiskt övergav den varmluften).

Så en liten bild om läget nu som beskriver ljuset i tunneln.