Att som svårt kognitivt handikappad som Mario bli kallad för fascist – alltså underförstått en människa som förespråkar sin egen självdefinierade elitism (egennyttosyftande) som styrningsmodell för samhället – och någon som med uppsåt tycks missförstå såväl den semantiska som den mekaniskt funktionsmässiga innebörden av varje tillgängligt begrepp, kan nu hur som helt näppeligen bli mer motsägelsefullt och därigenom alltså uppenbart, när nu vederbörande begreppshaverist och språkmisshandlare dessutom blir öppet chikanerad.

Många har förvisso sedan länge hört argumenten om att lyssna stöveltrampen från fascismen – a.k.a den oheliga enskilt styrda symbiosen mellan staten den enskilt kontrollerade penningmakten – klistras på olika meningsmotståndare till just detsamma. Men nu tar detta sig alltså verkligt märkligt märkliga, för att inte säga rent häpnadsväckande former. Men som sagt så gömmer sig ju djävulen i detaljerna även om dessa som nu råkar vara aldrig så stora och som bekant främst huserar i oss själva. Men alla kan nu se att företrädarna för samhället öppet står och ljuger oss rakt i ansiktet och att människor faktiskt protesterar öppet.

Varför har vi då fortfarande en så stor benägenhet att tiga, varför Tiger en svensk? Våra händer är så blodiga och den enda frågan är, hur mycket är ditt och hur mycket är mitt. Medborgarskap handlar om individuellt ansvar och inte om färg på skinnet för att behålla vad som är mitt, något vi har undvikit som ämne för diskussion ett bra tag nu, åtminstone sedan vi började kalla oss konsumenter, men jag är tveksam om det inte egentligen bara alltid har varit så, tillfället gör tjuven. Så den enskilt medvetet förda kampen mot detta måste alltid pågå, alltså den mot oss själva och vår egen intellektuella lättja och vår rädsla för att bli rädda.