SÅ kära vänner, så lite tid, fast detta egentligen är det enda som vi någonsin har. Alla våra erfarenheter visar hur uppbunden vår känsla för tiden är med egot. Så snart egot störs på något sätt, eller tas i bruk, då saktar uppfattningen av tiden ner radikalt eller upplevs försvinna helt och hållet. Detta tyder på att i någon mening blir vår erfarenhet av en jämnt flödande linjär tid är en sorts illusion skapad av egots påverkan.

Vi mäter upplevelsen av tid i förhållande till intensiteten i våra känsloupplevelser, en period utan känsloupplevelser passerar snart bort ur våra minnen som morgondimman i solljusets värme, de är en del av allt men finns ändå inte som en mer aktiv del av medvetandet.

Barnens erfarenheter av tiden visar att den inte existerar innan den omedvetet medvetna känslan av ego utvecklas-börjar att betingas socialt, och de erfarenheter som vi kan notera tyder på att den inte existerar utanför egot, det är på samma sätt som det sken av verklighet som en dröm innebär, där upphör drömmen att existera samma ögonblick som du vaknar. Det beskriver relationen mellan ego och emotionell tidsnärvaro. Ju lägre emotionell tidsnärvaro desto högre krav innehåller de framtida emotionella inteckningarna. Men kan man inte bli lycklig nu så kan man aldrig bli lycklig, så det är verkligen en dumhetens återvändsgata i oss själva.

Den viktigaste triggern för egot är givetvis rädsla, för så måste vi i grunden vara betingade för att säkerställa att kunna leva vidare som biologiska organismer. Så för att kunna utvecklas så måste vi också förstå att vi måste gå åt andra hållet i oss själva med vår emotionella självförståelse. Bort från rädsla och det därtill kopplade egot, det blir givet av en ovillkorlig ordning om vi inte vill bli alltmer olyckliga och pressade av den tid som krymper av att vår inre tomhet växer.

Viktigast är dock, att detta tyder på ett sätt där vi kan bli fria från pressen av tid. De flesta av oss känner att tiden är en sorts fiende. Vi känner att den är på väg bort från oss och att vi aldrig kan få nog av den, men den känslan kommer alltså uppenbarligen inifrån oss själva. Vi känner tryck av tidens gränser, deadlines och vårt samvete jagar oss till och från, från och till. Vi tillbringar så mycket tid med att tänka på framtiden och det förflutna, så att vi alltid i någon mån glömmer att leva i nuet. Vi måste bara. Trots att nuet ändå de facto är det enda verkliga tillfälle som vi någonsin kommer att få uppleva och där vi dessutom någonsin kommer att kunna uppleva våra känslor. Egot är den koppling som betingar våra känslor i förhållande till tiden och den yttre verkligheten.

Men om uppfattningen om tiden är skapad av egot, då kan vi också frigöra oss från pressen av tiden mer permanent genom "begränsa" egots påverkande effekter, minska egot. Vi kan göra detta genom att öka vår egen förståelse av oss själva som individer och varför egot skapar vårt eget beroende av alltmer yttre bekräftelse och vår egen växande inre tomhet, och vi kan genom förbättrad emotionell självförståelse bli lugnare i vår betraktelse av tillvaron och alltså följaktligen mer närvarande i nuet - i oss själva. Kort sagt är det att erkänna våra egna känslomässiga svagheter för oss själva för att kunna identifiera källan och möjliggöra rationell hantering- att förstå oss själva emotionellt.

För när allt kommer omkring, så är detta det huvudsakliga syftet med i princip all andlig utveckling, visst det tar sig gärna lite olika namn och uttryck, men i botten är det ett och samma bärande funktionsmässiga tema. Naturligtvis finns det avarter med andra syften, men det är en annan diskussion.

Genom meditation, mindfulness, hängivenhet, sakral själavård och en rad andra andliga metoder, lär vi oss i olika omfattning sakta att överskrida egots begränsande effekter, och att omorientera oss kring någon form av ett djupare andligt jag. I processen, så expanderas gränserna för tid, som en flodöppning mot havet, tills då illusionen om egot kanske till slut helt rivs upp, och vi inser vår sanna, tidlösa och balanserade natur som del i alltet. Hoppet är därför det sista som överger människan, eftersom vi egentligen, mellan skål och vägg, inser att vi inte har något annat väl än att försöka förbättra oss själva som människor, det är den enda möjliga vägen framåt.