Om vi inte försöker att förstå oss själva så misslyckas vi med att nå en sund inre känslomässigt baserad kunskap för att effektivt motverka alla uppenbart subversiva och manipulativa yttre krafter, som är så ivrigt konstruerande av vår ständigt föränderliga, men ändå väldigt smala världsbild. Vi blir, allt mer och till slut helt beroende av yttre bekräftelse för att stimulera den kroniska inflammation som utgör vår interna dysfunktion, vilken utgör resultatet av vår ständiga alltdjupare nedsänkning vårt emotionella vansinne. Den yttre bekräftelsen betyder till slut allt och vår själ har blivit helt tom, mörkret inom oss dominerar allt.

Enkelt uttryckt går vi runt oss själva i ljuset av vår galenskap, men fortfarande ganska socialmateriellt funktionella i ett slags dårhus (emotionellt bårhus). Bara för att jag eventuellt är galen, betyder det inte att jag är dum - irrationell - eller inte kan produktivt interagera med andra i vår galna värld. Problemet kommer i dagen när jakten på yttre bekräftelse kommer till den punkt där insikten börjar att brytas i prismat av verklighetens ljus. Eller omskrivet den punkt där ljuset ifrån verkligheten tränger in i vårt medvetande och belyser våra känsloskapande värdegrunder, vilket riskerar det ovillkorliga. Insikten om värdet av att vara ensam kvar på jorden med alla materiella tillgångar.

Denna interna dysfunktion, vår inre kognitivt formaterade emotionella sinnessjukdom, förvärrar och vidmakthåller den yttre manipulationen genom våra kollektiva åtgärder i en ändlös positiv återkoppling – feedback – loop av eskalerande kollektiv galenskap ända tills det uttöms i ett crescendo av krig, svält, misär och död. Vår inre galenskap matar den externa galenskapen som matar den inre och så vidare. Om vi bara konkurrerar bort några människor till så kommer dessa människor att tycka mer om oss, vilket ger oss mer yttre bekräftelse.

Vi stönar och stönar om det uppenbara vansinnet i vår allt mer psykotiska värld, om det ekonomiska, politiska och företagens korruption, den uppenbara girigheten och oändliga lögnerna och manipulationen, allt medan vi ändå förbehåller oss bekvämt blinda för vår egen inre källas grumliga vitriol. Tvätta, skölj och upprepa efter behov generation efter generation efter generation. Det behöver helt enkelt inte vara så här. Men sedan kanske detta också innebär att acceptera att källan till våra plågoris inifrån, innebär inte bara att vi själva är problemet, utan att vi också själva är lösningen. Då finns det ingen kvar att skylla på.

Vi har en kognitivt socialt betingad tendens att sitta still i båten, att inte re – agera rationellt, bara för att vi tror att vi är mer bekanta med de faror som vi ”känner till” än de som vi anser okända eller håller för inte så särskilt troliga. Vi befinner oss på en socialintellektuell reträttpost beredda att försvara vår nuvarande materiella situation istället för att söka oss vägen framåt genom nya lösningar, vi är inte villiga att släppa taget för att gå vidare. Det gör oss inte sällan till offer för vad vi upplever som okända omständigheter som ligger utanför vår möjliga påverkan.

Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, skev mot passivitet och status quo som talar högt om Stockholms Syndromet i oss själva. Den fundamentala emotionella produkten av den slavmentalitet som plågar oss alla till viss del i ett eller annat. Visserligen inte längre öppet slaveri i ett stenbrott eller i skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller svinkalla vintern, utan mer ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet, nu är vi mer av en bekväm servicepersonal, servitör eller möjligen den tomma personliga människan som tjänare till materiella makthavare eller någon av dennes anhöriga.

Med den här kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer välfärd, om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete. Men bara så mycket förmåner att det skulle förhindra tid till vår eftertanke som leder oss till social revolt. Men fördelningsutvecklingen ser inte alls ut som löftet beskriver. Det är alltid och har alltid varit bara så mycket att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite.

Löftet om ännu mer materialistisk kollektivism framöver, tillsammans med allt som vi gjorde för att ”tjäna” de som redan skänkt oss relativa och banala privilegier, blir ett ankare runt halsen på oss själva när båten sjunker, och det driver nu både oss och samhället ännu snabbare ner mot botten. Vi glömmer att adressera problemet till vårt slaveri i vår strävan efter den egna materiella vinning som skapar vår egen fångenskap.

Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger vi tidigare skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att undermedvetet övertyga oss om att nästa gång, och tiden efter den, så kommer inte mycket att bli annorlunda, det kommer att bli bra utan att vi behöver förändra oss själva genom att förändra våra egna värderingar. ”Allt” har ju gått så bra hittills. Tänk bara på att det är detta system som har skapat just denna ”fantastiska” situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre, ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera. Vill vi inte tänka själva för att utveckla vår medvetenhet, så vill vi inte ta ansvar och då kan vi bara förbli slavar.

Blunda och låtsas eller vakna, god morgon.