När vi upptäcker att vi själva håller oss med självändamål så upptäcker vi att vi alltid har haft det mod som krävs för att acceptera det vi inte kan förändra och förändra det som vi inte kan acceptera. Självändamål är en bieffekt av en vässad [kognitivt formaterad] själ och en vässad själ är ett dubbeleggat svärd som behöver något att skära. Vad det skär är då dubbelt: det strimlar vad som vi upplever behöver förändras men det skivar också bort vår själ i vad som blir ett allt snabbare växande tomrum inom oss.

Om du påbörjat din resa, bör du möta Gud, Gud kommer då att minska.

Att leva med verklig mening är att leva med ett syfte. Inte leva på olycka genom programmering, rädd för att störa status quo. Störta programmeringen istället. Bli den upprörande faktorn, ett störande program i den rådande assymetriska ordningen. I en värld byggd på ohälsosam och ohållbar programmering, det anstår oss att bli avprogrammerare av första ordningen, för oss själva. Vår själ, vårt mod och vår förmåga att skapa meningsfulla konster kommer inte att spela någon roll om de inte kommer till användning. Lägg energin i ett destillat av användning, ett koncentrat av levande mening. Och vad bättre sätt finns det då än att ta energin i bruk än att störa ut den rådande stagnerande programmeringen och sedan bygga ett nytt sundare och mer hållbart program baserat på en naturlig programkod med grund i människan som individ?

Återföring och sedan omprogrammering är symbolen för störande ämnen. Den som blir arg på grund av detta "avbrott" var för stel och oflexibel i sin programmering i första hand, vilket förmodligen är varför de blev störande, och som är desto större anledning för störande ämnen att störa dem. Allt vi behöver göra är att räkna ut vad som behöver förändras och sedan hjälpa till att förändra det på sunda vägar, samtidigt som vi inser vad som inte kan ändras och sedan kunna släppa det.

Själviskhet är inte att leva ditt liv som du vill. Det är att be andra att leva sitt liv som du vill.

Det finns i själva verket bara ett sätt att förändra världen: att förändra sig själv. Självförändring kommer från självskapelse, vi blir vad vi gör oss själva till och vi blir vad vi tänker. Frisk självskapelse kommer från att utnyttja ömsesidigt beroende som källa genom proaktiv självständighet. Synkronicitet. Efter att vi har ifrågasatt vår världsbild ner till sina rötter, är det dags att bygga en ny mer flexibel emotionell självförståelse - självkänsla, en mer anpassningsbar disposition mot växlingar i livet. Och det finns nog ingen process mer kraftfull än den konstnärliga processen. Det nyskapande. Det är gränslös just på grund av den avledning av rädsla och omfamnande av sårbarhet som den innebär. Faktum är att oräddhet utgör kärnan i den kreativa processen.

Kreativitet är den största formen av uppror.

Sannerligen, om vi kan få möjlighet att hänsynslöst ifrågasätta oss själva, våra världsbilder, våra värderingar och vår plats i tillvaron, så är vi mer benägna att öppna upp oss själva för andra människor och för att acceptera vad vi är, liksom dem, som en liten del av en enorm ömsesidigt beroende helhet. I slutändan, vårt ifrågasättande är en öppning, en möjlighet, en helig sätesbjudning, en uppenbarelse av ett allt djupare mysterium av tillvaron och vår plats i den.

Vi blir då en kraft att räkna med när vi förvandlar oss själva från ett offer till en hjälte, från ett lamm till ett lejon, från en robot i en autonom naturkraft, från en bonde till en riddare som överskrider spelplanen. Men hur gör vi det? Hur kan vi stärka oss själva? Hur kan vi bryta förtrollningen? Vad vi behöver är ett anslag, en väckarklocka, ett samtal till äventyr, till resan in i oss själva.

Vi måste väcka vår inre-härold för att väcka vår inre-bedragare för att väcka vår inre-mentor. Kort sagt: vi behöver en självifrågasättande process, inte en som bara släpper oss ur knipan, utan en som inte tillåter att vi själva bara står passivt på sidan utan att verkligen betrakta oss själva. Vi måste skaffa oss det mod som krävs för att vända på vår egen världsbild tillräckligt länge för att få lite perspektiv. Vi måste ta en djupt introspektiv blick och ifrågasätta oss själva till den n: te graden. Faktiskt, vi måste göra ett självförhör på en helt ny nivå, på en nivå av hänsynslöshet som individualiser och isolerar vårt ego så att vi kan betrakta det kritiskt, vilket stärker den emotionella självförståelsen: vi måste korsförhöra våra egna känslors betingande grunder.