Vi kan köpa - acceptera - och vi kan kallt konstatera att om moral är den känslomässiga kompass som vi orienterar oss utifrån i förhållande till andra människor, så blir den högsta moralen den moral som gör andra människor minst illa. Vi kan förstå att moral som princip saknar betydelse utan andra människor eller levande varelser. Moral är alltså relativ men också utvecklingsbar och vi måste alltså sträva efter att utveckla vårt medvetande men därför även också att förbättra vår moral.

Men vi är ändå trots denna rätt enkla logik inte särskilt pigga på att släppa den materialistiska orienteringen som grund för våra känslors skapande, vi vågar inte riktigt lita på vårt intellektuella och emotionella värde i förhållande till vår omgivning, vi vågar alltså egentligen inte lita på oss själva. Det är inte farligt vad andra tycker, det viktiga är vad vi själva tycker om oss själva och det beror till grunden bara på hur väl vi förstår hur våra egna känslor är skapade och betingas.

I tusentals år har detta skett i cykel efter cykel av människor som därigenom låter sig utnyttjas och missbrukas av de få. Detta kommer heller aldrig att sluta förrän vi förstår varför vi halkar så villigt på de materialistiskt orienterade kedjor som binder oss till våra herrar. Jag hävdar att om inte och till dess, att vi är villiga att utforska dessa extremt smärtsamma områden inom vår egen mörka avgrund, så är vi dömda att få uppleva mer av samma sak. Jag försöker inte att avleda uppmärksamheten från dessa idag hyfsat uppenbara sociopater ; Jag säger bara att dessa sociopater odlar oss själva genom oss själva. Vi kan göra allt vi vill för att bekämpa ogräset som vi känner behövs göras och mer och mer av ogräset kommer ändå att växa, om vi inte går efter rötterna. Och rötterna finns inom oss själva.