Dualitet har inget ”ingenmansland”, den har ingen gråzon, ingen medelväg, den är binär. Verkligheten finns bara nu. Ljus eller mörker, vi väljer själva. Att inte vara på väg till att vår sanning skall beskriva verkligheten är att vara på väg till osanning, bort ifrån sig själv och uppriktighet mot sina egna känslor, det är direkt att börja dagtinga med vår egen moral och blir därför också vår emotionella undergång; och om den riktningen inte korrigeras (och då finns det snällt sagt alltså med tiden allt mer goda möjligheter för en mycket ofrivillig och våldsam korrigering) så leder denna allt brantare sluttande väg till slut ändå ner i ett svart hål.

För dem som till fullo ändå anammar en marsch ner i det svarta hålet, är världen inte tillräcklig. För dessa människor som är evigt törstiga efter makt, och de som drivs av en djup rädsla för det okända – inom sig själva, verkar det fortfarande mest troligt att det endast går att mätta sin växande inre tomhet endast med ett enskilt innehav - ägande - av hela universum. Det är dock gissningsvis något svårare att lyckas med den bedriften som de förefaller uppleva som ambition, än vad de själva tycks inse.

Verkligt välstånd är att uppleva känslor, inte tomhet på känslor – skapade av en levande miljö och av god hälsa – positiva känslor, skapade genom emotionell självförståelse och vidareutvecklat genom relationer. Fundera på vad annat som egentligen behövs? Mår någon bättre av att sitta ensam och frossa?

När fler människor kommer att uppfatta materiella varor som den verkliga form av självidentifikation, på så vis som de nu utgör i denna kultur, glider vi längre och längre bort från upplevelsen av verkligt välstånd – vi lever längre och längre och längre ifrån oss själva och vår emotionella självförståelse, vi lever längre och längre bort ifrån vår närvaro i nuet - i verkligheten, den enda plats där vi någonsin kan uppleva känslor.

Att smycka ut sig själv i attribut som uppenbart dyra kläder och dyra prydnadssaker och samla ihop samlingar av dyra materiella ägodelar som skulle skapa grön avundsjuka hos forntida monarker, har blivit ett yttre substitut för vad vi ser som äkta välstånd, en psykologiskt rättfärdigande kuliss och ett surrogat för upplevda känslor i verkligheten – den där som alltså faktiskt bara existerar nu, vilken också nu verkar lika för alla levande människor.

Ändå, fast ser vi ganska enkelt att utan andra människors bekräftelse, ofta vår förhoppning om deras upplevda avundsjuka, så skulle vårt materiella effektsökeri efter känslor stå sig tämligen uppenbart på enfaldens hälleberg, så beter vi oss på så sätt för vi har svårt att bryta mönstret. Vi söker andras känslor för att skapa våra egna, en lite onödig omväg kan det ju tyckas, i alla fall på den typen av grunder eftersom vi blir ju trots allt inte gladare enbart av att andra blir mer ledsna.

Att upprätthålla en illusion av psykosocialt välstånd, är dock som bekant vad som är avgörande för vår ekonomi som den nu är uppbyggd som maktstrukturellt betingande funktion, eftersom dess mekaniska fundament skapar det växande konsumtionskravet, sprunget ur bedrägeriet med ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system för handel med varor och tjänster för samhällets arbetsdelning, så har banksystemet i sig själv utvecklats från toppen och ner för att skapa obegränsad rikedom för vissa medan det alltmer beskattar den själsliga välfärden ur resten av mänskligheten och dömer den till att vandra alltmer sökande efter materiell lycka i de ensliga skuldskuggornas mörka dalar.