Vi vandrar alla längs livets väg som utgörs tiden och vi lever bara nu, så frågan är vad vi gör medan vi vandrar längs tidens gång. Vi kan ju bara uppleva våra känslor nu, och aldrig vid något annat tillfälle? Så även om vi visserligen vandrar framåt i tiden, så är det ju inte längre alldeles självklart att vi utvecklar oss själva och vårt medvetande i någon mer utpräglat positiv bemärkelse. Vi föds i alla fall inte olyckliga, men vi har ju tenderat att dö allt mer olyckliga och rädda för döden. Vi är faktiskt snart så rädda för att dö så att vi inte vågar leva - vandra längs livets väg. Kan det vara så att livet är ljuset - rörelsen - att vandra?

Vandraren inser dock kanske därför att för uppvaknande - ökad medvetenhet - så krävs det också odling och blomning av det lilla fröet av medvetande och att detta kräver intensitet i Nuet - en ansträngning av närvaro. Vad är det som intensiteten tillhandahålls av? Intensiteten tillhandahålls av insikten om att Vandrare inte identifierar sig med kroppen och sinnena som komplex, utan med den medvetna Förekomsten av verkligt liv - att vi kan öka vårt medvetande genom att förstå oss själva emotionellt - att vi kan nå ett högre medvetande. När detta erkännande genomsyrar hela jaget av Vandrare, då är intensiteten tillräcklig för uppvaknandet och medvetandeutvecklingen tillhandahålls.

När fröet är i blom och växer i ljuset, så förändras rollen som personlighet hos vandrare, deras reaktioner, arbetet med detta i sinnet kommer alltid att finnas kvar, men vandraren avser inte längre ändra på andra människor, de får ändra på sig själva, det kan aldrig vara på annat vis. Finns där frön så kommer dessa att gro i ljuset av upplysning om myllan är tillräckligt god - om människor vill själva. Viljan kan försätta berg men utan vilja förändras ingenting. Vandrare vill inte utföra någonting bättre eller för att själv få en bättre roll i förhållande till omgivningen, de vill bli bättre som människor - förstå sig själva bättre.

Vandraren girar inåt därför att det är en förutsättning för kultiveringen av det lilla fröet. Vandrare förstår att vägen framåt i livet går igenom dem själva. Att vända sig inåt kan tolkas olika av olika människor, enligt deras egen kunskap om begrepp. I allmänhet, att vända sig inåt innebär att personens uppmärksamhet avleds från den yttre världen av blanketter och till formerna av sin inre värld.

Vandrare tittar tydligt på sina egna reaktioner. De identifierar sig inte längre med rollerna i samhället och de förbättrar kvaliteten på sina egna reaktioner för att bestämma deras egen självbild - de ökar sin emotionella självförståelse. De lär sig att skratta åt sig själva - de får självdistans. Som vittnen ser de och erkänner att Ego är ingenting annat än en regi av formaterade beteendemönster och känslor, och som sådant, har det inte längre någon särskilt angelägen plats i verkligheten.

När uppmärksamhetens makt ökar medvetandet, så börjar vandrare att söka efter där Ego dyker upp från, och vad som ger näring till medvetandet. Det är hur de slutligen kommer tillbaka till själva källan till Ego, vilket är den själv ( då den bevittnar total Närvaro, den absoluta medvetandet som är den plats till vilken vi aldrig kan komma men som vi alltid måste sträva efter att nå). Där det lilla fröet är i full blom, och presentera vandrare för sin underbara doft, som är nöjet Existensen själv den villkorslösa kärleken till livet. Resan är målet, säg till dig själv - glöm mig inte. Kom så går vi!

God morgon