" Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. " Genom mitt fel, genom mitt fel, genom mitt mycket stora fel.

Etiketter är den intellektuellt lata människans förlorade tänkande, ju mer nedsättande desto bättre för att känna sig överlägsen när det blåser snålt av självrättfärdig indignation eller av förtvivlan som offret i kommunikationen.

Särskilt när det gäller personliga relationer (och gör inga misstag med den saken, vårt kulturellt betingade " hoppas "och" tror "är av extremt personliga karaktär) sällan är logik eller verklig anledning vad som ställs an vid rusningen ut mot en eller annan etikett, noggrant förklädd till kunnigt faktum. Allt detta görs av oss själva för att visa vår orubbliga övertygelse om sanning, rättvisa och vårt ärliga sätt, med mindre verkar vi svaga och obeslutsamma till våra egocentrerade slavkolleger. Tro vad du vill, men du drar dig i det längsta, för att inte säga alltid, från att låta dem se din svettiga obeslutsamhet och din osäkerhet.

För många år sedan när jag först försökte tillämpa kritiskt tänkande på mig själv på ett konsekvent sätt, var det bästa jag kunde komma på att minimalt erkänna den mycket utbredda självförnekelse jag hade anställd inom mig, att avvisa tanken på att jag i vissa avseenden var medskyldig. Jag började känna igen att min förnekelse var kedjan som band mig till alla mina känslomässigt omöjliga situationer. Eftersom jag trodde mig om att vara offret snarare än en möjliggörare, klart jag inte var problemet. Därför skulle jag inte göra några ansträngningar att agera eftersom det skulle inte lösa någonting och bara skada mig själv i processen.

Även de som har förlorat all tro på möjligheten att korrigera den nuvarande situationen och bara helt enkelt väntar på den " oundvikliga" kollapsen och återuppståndelsen, har fortfarande kvar hoppet och tron på att när kollapsen är komplett och skräpet har rensats bort så kommer ett nytt system ta sin början och kommer att dyka upp. Det är alltså indirekt, men det går tydligt att utläsa att de mest ansvariga för "imperiets" nedgång kommer att rensas bort från systemet, vilket banar vägen för förståndet att återvända och en ny era att följa, en renässans om man så vill, en rensning av smuts, förfall och korruption som föryngrar sinnet och den politiska kroppen. Det är de och det är dom.

Sett ur detta perspektiv, hur kan någon påstå detta inte är oförfalskat hopp och tro, speciellt när tusentals år av historia visar att detta inte kommer att vara fallet? Ändra vi inte på oss själva så ändrar vi på ingenting alls. Självklart, om vår historia manipuleras och förändras för att medvetet hålla oss vilse i den historiska vildmarken, hur kan vi då lära oss av våra förfäders misstag om vi inte alltid ifrågasätter våra historiska beskrivningar? Men vid något tillfälle under vår mognadsprocess behöver vi verkligen ta personligt ansvar för vårt hopp och tro kring yttre betingelser och allt vad de bygger upp. Jag antar att detta förklarar varför så många förblir barnsliga i tanke och handling. Så bra som vi kan förstå oss själva, bara så bra kan vi förstå vår omvärld. Ja, hoppet sägs vara det som sist lämnar oss, men därför få vi inte heller hålla oss med orimligheter om vi inte vill bli galna.

Först när uppenbart falskt hopp och tro är noggrant rotlöst och förstörs, och därefter ersätts med medvetenhet om vårt personliga ansvar att vara ärliga mot oss själva i alla våra angelägenheter, kommer dessa självdestruktiva cykler ha kommit till ett slut. Jag påstår inte att någon är ansvarig för allt som är fel med världen idag, inte heller är det hans eller hennes ansvar att fixa allt. Men jag föreslår att vi är ansvariga för att städa upp vårt eget hus och att vi nu måste ta detta ansvar på allvar.

När vi börjar denna process upptäcker vi snabbt att vi har burit runt tiotals kilo av onödig kognitiv och emotionell tyngd, en onödig börda som har fördunklat vår vision och förståelse från födseln och samtidigt lämnar oss kognitivt impotenta, känslomässigt omogna med försämrade utvecklingsmöjligheter. Som individer kan vi inte förändra världen idag. Men vi kan förändra oss själva, och på så sätt vi plantera frön som kommer att förändra världen i morgon. Det hela börjar inom oss själva.