Jag vet att även ” Vi folket ” kommer att lida närmast oändlig socialbesvikelse och känslomässigt trauma när vi färdas ner söderut längs den sociala och ekonomiska vägen till Pandemonium där verkligheten kommer att mätas mot våra individuella illusioner - där tryggheten i det kollektivistiska tänkande rämnar och lämnar oss ensamma med våra egna känslor. Och medan detta sociala och emotionella syndafall för samhället säkert skulle kunna sträckas ut över en period på flera decennier, i något som liknar Sovjetunionen både före och efter den egentliga upplösningen av kommunistblocket, i en nedgång som de först nu börjar återhämta sig från, så kommer det nu alltså en värderingsmässigt socialemotionell nedgång för vårt samhälle och detta är absolut nödvändigt och den kommer helt ovillkorligt att bli omvälvande för många människors värderingsgrunder.

Att slå sig igenom skogar av nejsägande vänner och nära och kära, känns till och från som att agera som i en puppa, ungefär som den kokong som finns i metamorfosen för en fjäril som måste kämpa för att komma loss. Men vi kan bara utveckla oss själva och vår emotionella självförståelse. Men som vi också vet, är detta precis vad som driver blodet till vingarna på den omfödelse och skapelse som snart kommer att bära den nyväckta vackrare själen till underbara högre höjder och vyer. Det är smärtan som utgör myllan för utvecklingen.

Det blir därför också ganska snart som vore det en medfödd medvetenhet att utveckla sin egen förmåga att läsa av och kommunicera sin omvärld om den nuvarande giftiga sociala och fysiska värld vi upplever och behovet av en medveten reaktion. Det finns ingen möjlig väg tillbaka till omedvetenhet. Vi måste gå framåt i vår egen utveckling som människor.