Det är någonting i luften, en konstig spänning, en slags osäkerhet om vad som komma skall och att vi närmar oss en brytpunkt då vi måste lämna det invanda och ge oss ut på vägar där vi inte har vandrat tidigare.

Som det har påtalats något dygn nu, så kommer Grekland på måndag - imorgon "presentera en första förteckning över reformåtgärder, baserat på det nuvarande arrangemanget". Flytta framåt från detta avtal i tiden, som fortfarande till stor del i princip kommer att vara villkorat av dessa åtgärder som bedöms som tillräckliga av EU / IMF / ECB som ett steg mot att uppfylla kraven den nuvarande "räddningsaktionen".

När detta har bekräftats börjar arbetet på att få i land det "nationella förfarandet" i stället, så att alla nödvändiga parlament (som Tyskland och Finland) har godkänt en förlängning till slutet av nästa vecka. Varför?

Inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer diskussionerna börjar om "möjliga uppföljnings arrangemang". Eftersom, det finns en enorm mängd skillnader som måste lösas. De avgörande, som är arbetsmarknads- och pensionsreformer, samt skuldlättnader ser bistra ut. Chanserna till att nå ett avtal är alltså fortfarande och fortfarande oklara, men vi förväntar oss nog att Grekland kommer att kämpa ännu en gång för att få tingens ordning dit som man vill, i alla fall för politisk syns skull.

Slutligen så kommer den grekiska regeringen att återvända till Grekland och försöka sälja in att det som är nästan en hel kapitulation till sina egna parlamentsledamöter (varav några hellre för skulle ha lämnat snarare eurozonen än att överge sina mål), dess koalitionspartner, och allmänheten (vilket har gett starkt stöd en mer hårdför hållning). Vi fick en försmak av detta i pressen, då finansminister Yanis Varoufakis sa:

-Från den allra första dagen, vägrade vi att se dessa förhandlingar som ett nollsummespel.

-Vi börjar bli medförfattare av vårt öde.

-Eurogruppen uttalande är ett bra exempel på "konstruktiv tvetydighet" på primära överskottsmål.

-Jag är glad att kunna rapportera att våra åtaganden är åtaganden som vi ville göra ändå.

Fokusera på längre sikt och att sälja öppenheten i förhandlingarna som en flykt från det aktuella programmet. Detta kan eller inte kan vara sant, det är i slutändan en förhandling om någonting som ändå inte kan lösas Att spara sig ur överskuldsättning i ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system, det går inte.

Varoufakis vet mycket väl att Grekland är insolvent, precis som hela systemet som sådant, han vet att allt nu bara handlar om på vilket sätt och med vilken målsättning som hela strukturen och dess funktioner skall, och för att understryka detta, kommer att förändras. Totalt politiskt och ekonomiskt kaos kommer inte att gynna någon på lång sikt.

Så Varoufakis och hans rådgivares överväganden måste bygga på vilka konsekvenser som olika omfall innebär för vad och för vem, och vad berörda parter sedan i sin tur rimligtvis kan komma att göra för bedömningar. Det förefaller således som att bedömningen av konsekvensernas storlek av en Grexit, nu har blivit för stora för att kunna accepteras, men att detta är på det viset att återverkningarna på Grekland - då främst genom den destabilisering av den ekonomiska omgivningen i Europa som den skapar - också blir så stora att den Grekiska ledningen väljer att köpa sig tid. Med detta sagt så är situationen i så fall betydligt värre i omgivningen än vad som har förespeglats.

Så oavsett om Grekland tänker främst på sig själva ur det korta eller långa perspektivet, så behöver landets självförsörjningsförmåga nu verka främst ledande och i andra hand den internationella handeln. Är då graden av självförsörjningsförmåga för svag, så kommer det internationella handelsberoendet för försörjningen att verka gränssättande för Greklands politiska handlingsfrihet. Grekland är bara så starkt i förhållande till sig självt som det är, och det kan vara så att det yttre beroendet av ekonomiska betingelser - som till exempel sjöfart e.t.c är för stora relativt självförsörjningsförmågan så det är i så fall ingen politiskt rimlig väg att vara alltför beroende av omvärlden, samtidigt som Grekland själv verkar för att destabilisera densamma.

Det förefaller som att Varoufakis och hans parti inte vågar riskera att destabilisera det valutafinansiella systemet med avseende på de effekter som detta skulle kunna komma att medföra för Grekland antingen direkt eller indirekt. Att man nu väljer detta beteende för att köpa tid, beskriver närmast hur instabilt som allting är och en svart svan ändå lyfter när som helst och att ingen vill få skulden.

Grekland skulle kunna vända sig österut, det vore väl en överraskning på en Måndag? För trots allt så är alla dessa skulder som drömbaserad digitalkonfetti som aldrig kan betalas, de är bara illusioner.

God morgon