Vi måste kunna förlåta oss själva för att kunna släppa våra etablerade föreställningar och för att kunna utvecklas och växa som medvetna individer i verkligheten.

När de ideologiska skygglapparna vilka märkts som ismer tas bort, eller åtminstone städas upp tillräckligt för att tillåta ett minimum av perifert seende, blir det allt tydligare i vår nutid att socioekonomisk katastrof är inte "bara" ett avvikande fall av matförgiftning, utan snarare ett i grunden organiskt och intimt integrerat avsiktligt fel som sträcker sig hela vägen från trädgården till tarmen. När den politiska kroppen växer sig svagare för varje dag och olika insatser endast påskyndar den organiska nedbrytningen, allt måste ifrågasättas och helst inte från graven.

Liknad vid någon lagsport - a.k.a samhälle, så är trovärdighet och hållbarhet hos kapitalismen i alla fall i dess hypotetiska form och teori, beroende av en rättvis spelplan styrd av regler som gäller lika för alla, kontrollerad och upprätthållen av oberoende domare som belönar den mest innovativa och begåvade utan att utnyttja de svaga och försvarslösa. Vilket till alla delar ställer ovillkorliga krav på den fullkomliga människan. Att tillgivna förutsättningar upprepa ett beteende med förväntningar om olika utfall? Det kan helt enkelt inte fungera med långsiktig hållbarhet och ju mindre asymmetrisk informationsfördelning, desto sämre måste det fungera.

Medan många kommer i euforiska tillstånd vid tankar på om hur det brukade vara så mycket bättre under guldåldern av kapitalismen, så är en ärlig tolkning av historien om "folkhemmet", " kapitalismen " och det monetära systemet någonting som kommer att förkasta det mesta av dessa begrepp och emotionella vanföreställningar. Kapitalismen har inte bara gått illa som viss två veckor gammal fisk som av misstag tagits ut ur frysen. Kapitalismen har varit, och kommer alltid att vara, skadad och adjungerad av de rika och mäktiga i syfte att bilda en mer perfekt union av slavplantager. Den kan mekaniskt funktionsmässigt aldrig någonsin bli någonting annat än att allt färre skall bli allt rikare på allt fler människors bekostnad och den har därför alltid behövt en polariseringsskapande kuliss innehållande samma mekaniska funktion för att motivera sin egen existens.

Så när nu Slutsignalen för det Anglozionistiska Imperiet kommer att ringa, återstår bara en illusion av osårbarhet, förevigad både av dem som är desperat beroende av imperiet för näring och makt tillsammans med dem vars ben AZ -Imperiets kvaranar maler ner att göra sitt bröd, det står mellan " Vi i de nedmalda " och den sista resten av imperiets ideologiska grindvakter. Reducerade till den minsta gemensamma nämnaren och krypande på botten av Behovshierarki Pyramiden tigger vi om allmosor och smulor, både fångvaktare och fångar tycker i och för sig alltmer att de delar samma stallar och samtidigt blint följer sina tilldelade rollers manuskript i ett nästan helt utmattat kontrollerande berättande. Det är uppenbart vad som sker men ingen vågar blinka.

Tyvärr, tragiskt, så när det Anglozionistiska Imperiet står för döden, så kommer de bästa förutsättningarna för att ta vara på dagen av många upplevas att vara att sticka sina svärd i magen på odjuret då har förlorat allt hopp och all återstående lust att gå till den andra punkten och bli den första att konfrontera de ruttnande resterna av odjuret, i sig själva. Den slutliga plågsamma dödskampen och delirium-tremens av Anglozionist Imperiets inneboende funktion och natur konsumerar både vän och fiende långt innan resterna är utspridda i rännstenen för att plockas upp av svävande gamar och nyanlända husockupanter.