Att människor är rädda för att vara ensamma med sina tankar kan uttryckas vara den främsta signaturen för dagens samhälle och samtidigt det allra viktigaste att betänka vid betraktandet av andra människor som individer.

Så dagen till ära i ljuset av verkligheten och med avseende på det Anglozionistiska överskuldsatta enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet en liten upptakt till idag.

I början av 1300-talet smidde Frank­rikes kung Filip den sköne en möjligen något ondske­full plan, detta eftersom kungar på den tiden sannolikt inte kan sägas ha varit några mer utvecklade humanister i allmänhet, ja alltså kungar i gemen. Hur som helst, Kungen stod i bottenlös skuld till penningmångleriet, de vid den tiden mäktiga tempelriddarna, som under kors­tågen i Mellanöstern hade enligt kungen blivit makalöst rika och som dessutom hade utvecklat denna materiella rikedom genom utpressning, människohandel och andra moraliskt tvivelaktiga utvecklande verksamheter.

Han såg orden som ett hot, en mäktig stat i staten. Och han satte sig även märkligt nog i sinnet, med avseende på de uppgivna anklagelserna, att komma över just egendomarna och rikedomen. Han gick dock till verket med påtaglig målmedvetenhet och anklagade riddarna för både det ena och andra. Brotten var ”hemska att tänka på och fruktansvärda att höra talas om… vederstyggliga handlingar, en avskyvärd skam, någonting nästan djuriskt, ja skilt från allt som är mänskligt”.

Så vad syftade han på? Varje ny medlem av tempelherrarna, hävdade Filip, fick vid invigningen höra att Kristus var en falsk profet; han befalldes spotta, trampa eller urinera på en Kristusbild och därefter kyssa den officierande tempelbrodern på munnen, naveln, skinkorna, ryggslutet och, ibland, på manslemmen. Den nye medlemmen uppmanades också till köttsligt umgänge med bröderna; det var inte bara tillåtet ”utan något som de borde ha och gemensamt ägna sig åt” och ”det var inte någon synd att de hade det”.

Läget blev allvarligt för penningmånglarna. Tempelherrarna försökte värja sig men på den tiden var det inte riktigt lika enkelt med lögner, när man hade en stormaktskung i hasorna. Stormästaren, Jaques de Molay, bad påven att inleda en undersökning om sanningshalten i anklagelserna. De stod trots allt under hans domvärjo. Men Filip IV brydde sig inte om undersökningar - han var som en målsökande robot. Han lät på en enda dag 1307 gripa omkring 15 000 riddare, väpnare, kaplaner, tjänare och arbetare.

Kort sagt, Kungen sökte nu ett sätt att bli av med sina kreditorer, han tänkte sig en skuldavskrivning så han upprättade en Svart lista.

Fredagen den 13 oktober år 1307 slog alltså Filip till och lät arrestera tempelriddare över hela Frankrike. Kungens ursäkt var alltså rykten om att tempelriddarna under sin vistelse i Mellanöstern hade börjat tillbe hedniska avgudar. Filip hade ju visserligen tekniska inga bevis, men genom tortyr lyckades kungens män tvinga hundratals riddare att erkänna sig skyldiga till kätteri, metoden har senare ända fram till idag använts med viss framgång för att nå opinionsbildningsmässiga målsättningar. Samtidigt tvingade kungen påven Clemens V att stötta processen mot riddarna och upplösa orden.

År 1314 brändes tempelriddarnas siste stormästare Jacques de Molay på bål i Paris.

Att till givna förutsättningar upprepa ett beteende med förväntningar om olika utfall kan sägas spegla rädslan för att vara ensam med sina tankar.