Vi sträcker oss alltmer själsligt raglande och enfaldigt för att nå fram till våra förväntade illusioner känslor som skall skänka oss begreppet lycka. Men ” vi folket ”söker på fel ställen och resan är vägen till denna växande insikt och utgör den egentliga meningen - målet - med tillvaron.

Även om jag själv kan uppleva att jag en gång i tiden sett ur dagens perspektiv, var närmast någonting som väl kanske bäst benämns känslomässigt instabil, men jag höll ändå stumt fast vid denna inställning, så är det även numera uppenbart för mig att jag var rätt rejält intellektuellt ohederlig mot mig själv, och det är väl ingen tvekan om min egen oförmåga att hantera den känslomässiga besvikelsen när verkligheten inkräktade på mina betrodda fantasier och föreställningar, som förvisso också oavvisligt pekade på förekomsten av djupare känslomässiga problem, men finner vi inte alla oss till viss del eller annat envist klamrande fast vid tidigare ” sanningar ” som egentligen aldrig fanns och som aldrig skulle vara? Jo, så är det och det är resan, det är vår utveckling som människor att våga släppa våra tidigare föreställningar och illusioner.

Eftersom jag själv alldeles helt säkert klängde mig fast vid mina egna illusioner när jag upplevde att jag utövade min tankemässiga frihet att agera känslomässigt barnsligt, och låt säga vältra mig i min egen njutningslystnad. Så kan jag väl idag kallt konstatera att jag inte bara klev på ett tåg på fel perrong. Det var dessutom fel tåg som gick baklänges och spårade ur. Och idag är en annan dag och jag gjorde en annan resa i mig själv bort från den kognitiva formateringens förslavande tankesätt, en resa som måste fortsätta hela mitt liv och så har många gjort med mig under de senare åren.

Så när de allt färre samtyckande systemkramarnas antiintellektuella - försvar, inte kan initieras effektivt och de inte kan argumentera mot de moraliska principer för revolution - förändringar, så kan de alltid byta taktik, att börja hävda i stället att revolutionen är en värdelös strävan som kommer att sluta bara i tragedi för deltagarna. Jag ser detta argument som en produkt av hjärnlös nihilism stället för rationalism, och ett sådant defaitistiskt tankesätt härrör alltid från feghet snarare än logik. Den feghet som i sig själv som känsla springer ur den bristande emotionella självförståelsens mörka och djupa brunnar. Rädslan för att konfrontera sig själv och för att då upptäcka eventuella känsloskapande vanföreställningar som måste bearbetas och kanske helt revideras bort.

Nihilismen är en kraftfull psykologisk kraft som förstör allt hopp och alla möjliga positiva förändringar - sysselsättningar. Det är i huvudsak själva handlingen i tanken att förneka framgång innan en strävan ens är någonsin genomförd. Nihilister säkerställer deras eget misslyckande eftersom det för dem är så att varje scenario är en förlust situation. De paralyserar sig själva genom tanken och genom självrättfärdigande, men skapar därmed också en självuppfyllande profetia.

För dem, kanske jag verkar som en blind optimist, medan de ser sig själva som realister. I verkligheten, är medvetande - förespråkare alltid mycket mer realistiska. Det finns en helt säkert fundamental skillnad mellan de sätt på vilket vi ser på världen. När jag och de "optimister" som jag ser ett problem, söker vi en lösning oavsett omfattningen av hotet - problemet; och om vi inte omedelbart kan hitta en självklar lösning, direkt alltså, så fortsätter vi ända att arbeta för en förändring tills vi gör det, vi fortsätter till dess att vi vinner eller går under på grund av problemets omfattning, det är inte svårare än så. Det finns inget sådant som en no-win situation för oss. Det finns alltid ett sätt att övervinna hinder, alltid. Oddsen för framgång är alltså inte relevanta när revolution mot oligarki är vad som berörs.

Jag vill också påpeka det faktum att, i grund och botten, så spelar det ingen roll vad oddsen är i en revolution för frihet och upplysning till allmän ökad medvetenhet - människans utveckling. När allt är sagt och gjort, kommer du förmodligen att konfronteras med två val i ljuset av tyranni: kamp och att möjligen dö; eller kapitulera, bli en slav och ändå förmodligen fortfarande dö. De som argumenterar mot att revoltera, är i de flesta fall bara de människor som försöker undvika det oundvikliga i detta val genom att skapa icke-alternativ och icke-lösningar ur luften. Detta är motsatsen till realism att sopa problemet under mattan, det att frivilligt vandra över kanten till stupet av galenskap.