Medan Grekland är en liten del EU: s ekonomi (~ 1%), är det faktum att sanningen äntligen talas om dess brutna ekonomi ett mycket farlig spel i ljuset av verkligheten vid denna tid. Varför? Eftersom större delen av Europa har samma ogenomförbara matematik som Grekland. Ekvationen balanserar helt enkelt inte. Alla vid makten fruktar vad som skulle hända om hela högen av obetalbara fordringar bokförda som tillgångar i bankernas balansräkningar plötsligt skulle förångas.

Det är ungefär som att sitta i en fullsatt biosalong när en brand bryter ut. De första människorna som uppmärksammar detta reagerar lugnt, eftersom de flesta ser det från sina platser. Men när det blir "socialt acceptabelt" att inte lämna salongen, skapas en galen rusning mot utgångarna och Pandemonium (bilden som föreställer helvetets huvudstad) inträder.

Så vi kan förstå den önskan som EU-tjänstemän har att undvika en sådan panik. Men på samma gång, deras absoluta oförmåga att erkänna den vitriolsitnkande böljande röken, är en mycket skadlig form av förnekelse.

Med Syriza som skriker "elden är lös!", så är EU-byråkratin förutsägbart nog fullt sysselsatt med att försöka beskriva den nuvarande hållningen hos det grekiska ledarskapet som ologiskt och foliehattsbetingat i hopp om att ingen tar dem på allvar.
Men räntan växer utan regn, den ackumuleras över tid som kostnad.

Den sorgliga delen av denna berättelse är att tiden för att ha börjat ta itu med denna strukturellt osunda skuldsättning tog slut för många år sedan, faktiskt samma dag som detta system infördes och alltså långt innan den slutliga krisen av metaskuldmättnad inte kunde förnekas längre och slog igenom 2008. Men ännu tråkigare var att brandlarmet för krisen som borde ha varnat alla. Istället därför blev helt och hållet ignorerat av den politiska adeln och bankhegemonin i den utvecklade världen, som istället för att bevara systemet ytterligare en tid valde att hälla på mer pengar som mer skuld i det finansiella systemet, i stället möta den enkla sanningen att för mycket skuld som pengar alltid är en mycket dålig princip för alla inblandade i samhället utom bankerna i detta system.

Grekland har bara avslöjat "olycklig" - a.k.a uppsåtligt skapad bristande funktion i den moderna ekonomin, det är systemets akilleshäl ( för att travestera det grekiska motivet), vilket är att, per definition, det är ett system som lider av för mycket skuld som kan inte betalas tillbaka eftersom det alltid finns en växande mängd mer skulder än vad det finns pengar. Den enda meningsfulla frågan att ta itu med i detta skede är: Vem ska ta förlusterna? Svaret är i verkligheten mycket enkelt och det kan aldrig röra sig om annat än en enda part i målet - bankerna.

Bankerna vill att det skall vara medborgare i Grekland, och medborgarna skulle föredra att det är tvärtom. Detta är det drama som nu spelas ut. men fortfarande tror medborgarna i stor utsträckning och i sin stilla enfald att de kanske på något märkligt vis har en möjlighet att betala dessa skulder, för på så vis har medborgarna blivit kognitivt formaterade. Av vem och med vilket syfte behöver nog inte poängteras.

Den suveräna insolvensproblematiken i hjärtat av Greklandskrisen är inte någonting unikt eller isolerat. De flesta andra länder runt om i världen har samma terminala skick på sina ekonomier med en växande överskuldsättning eftersom denna utveckling ligger i systemets inneboende natur och funktion. Grekland, en liten aktör, dukar helt enkelt bara under tidigare än andra.

Och som Grekland bevisar att man inte kan kram blod ur en sten, kommer andra länder på samma sätt visa att deras skulder kan inte återbetalas till sin helhet, heller.
Naturligtvis är detta alltså inte annorlunda än de situationer som Italien, Portugal, Irland, Spanien, Storbritannien, Frankrike, Japan - eller till och med i USA - befinner sig i, vilket är just därför det är så fasansfullt fel för systemet när Grekland talar offentligt om som det är nu. Sådan ärlighet har inte en välkommen plats i den moderna politiken och mer farligt, detta hotar förtroendet för hela systemet.