De utvecklade ekonomierna växer sig gamla uttryckt i demografiska termer, vi satsar allt mer av vår tid på öka vår psykosociala ofärd genom att försöka bekräfta oss själva som individer med materiella saker, istället för att utveckla vår emotionella självförståelse, så vi är fortfarande inte kloka nog att inse att vår nuvarande modell är ett pyramidspel som rusar mot sitt oundvikliga haveri.

I den nedgående solens rike - Japan överväger man till exempel nu att införa en lag som gör det obligatoriskt för arbetstagare att ta semester. En extrem arbetsmoral får skulden för en rad olika problem, såsom en låg nativitet, samtidigt orsakar psykiska och fysiska hälsoproblem - dumheten strövar nu obehindrat på jorden och den kommer att kräva sitt pris eftersom visdom är helat lidande.

Vi tror uppenbarligen numera att vi finns på jorden för att materiellt berika ett allt mindre antal människor på att allt större antal människors bekostnad. Människor hoppas och tror så mycket de förmår att de själva skall bli den sista människan på jorden med alla materiella tillgångar, de vägrar att inse hur verkligheten ser ut.

Så givetvis därför, ingen seriös systemtroende beslutsfattare eller centralbankschef talar om sanningen i förhållande till verkligheten, vilken berättas för envar som vill av enkel matematik och de hoppas i stället att det blir bra så. Hoppet är inte någon bra politik och det hör hemma i kyrkan, inte i den reala ekonomin. För ekonomi är vad som styr och sätter gränserna för politik.
”Ränta på skulden växer utan regn” – Yiddish ordspråk som kanske kan ge lite tankemässig vägledning om det lyckade för samhällets långsiktiga hållbarhet i att ha ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system som förutsättning för arbetsdelning. För att alltså inte tala om vad det innebär för begreppen frihet och demokrati, vilket vi nu ser de uppenbart ovillkorliga konsekvenserna av.

Detta ordspråk förklarar vidare också det mesta av vad som händer i politiska kretsar i dessa dagar. Vi tittar nu på Hollywood produktionen Extend-och-Pretend, Episod 2.015: Alltid vidare spruckna löften om förbättringar mitt i ständigt växande skuldnivåer som ackumulerar en allt tyngre räntebörda.

Kort sagt, vi arbetar fortfarande med samma nötta hundöronvikta flikar ur handboken för vår egen förslavning som vi "införde" som lösning för fem år sedan, när marknaderna ”stabiliserades” i spåren av finanskrisen: — a.k.a upprätthålla tillräckligt låga – sänkta – räntor för att kunna betala skuldbördan. Men det fundamentala problemet som skapas av systemet själv och dess inneboende funktion och natur, det adresserades givetvis aldrig.

Att lösa överskuldsättningsproblem med mer skulder, i Greklandsfallet känt som att lösa ett insolvensproblem med kortsiktiga lån, är detta bara ett annat sätt att formulera denna intellektuella höjd. Eftersom det inte går att minska amorteringskraven mer. Man kan inte öka amorteringarna eftersom då krymper penningmängden och ekonomin bromsar eftersom den cirkulerande penningmängden består av bankernas krediter till ungefär 97 %.

Med andra ord, hela västvärlden låtsas ha en trovärdig plan, men tar aldrig itu med de mekaniska funktionsmässiga strukturella problem som bara växer och vi helt enkelt bara låtsas köpa mer tid, medan vi egentligen köper oss allt mindre tid. Men medan vi tidigare har kunnat komma undan med detta tema som beteende under en väldigt lång tid, så kommer nu den dynamiska realpolitiska förändringen, eftersom risken för deflation är en tegelvägg för utöka-och-låtsas regin.

Ja, räntan som ackumuleras växer utan regn, den ackumuleras av sig själv, och kostnaden för att försörja den kostnaden och upprätthålla skulden som tillgångar i bankernas balans räkningar – så att de inte havererar, den växer särskilt snabbt i ett realekonomiskt deflationsklimat.