Denna svenska ”huvudet i sanden” mentalitet, som i huvudsak faktiskt uttrycker, ”Jag är bara här en gång och nu, så jag kommer att ta mina alldeles för stora skor och gå och gå storstilat eftersom dessa skor är så stora och fina och skorna – alltså inte jag själv och vad jag är som människa – kommer att göra riktigt stora materiella avtryck”, är ett uttryck för att kortsiktigt tänkande, för att alltså inte säga att det faktiskt är ett direkt pinsamt enfaldigt tankegods.

Att vilja bli ihågkommen för det ändå förgängliga materiella avtrycket på omvärlden istället för sina uttryckta tankar och känslor, ja vad skall man egentligen kalla detta för? Efter mig syndafloden står det ju visserligen skrivet, men det borde väl kanske just därför med avseende på var vi nu har hamnat, även finnas tillagt som förklaring att – eftersom jag inte klarar av att förstå mig själv tillräckligt mycket – bra – för att känna mig lycklig i mitt upplevda ögonblick nu så blir jag om jag får hålla på tillräckligt länge också en fara för alla andra.

Så är det därför också med ökningen av den industriella eran, vilken tjänade dessa inte så intellektuellt utvecklade intressen hos ”baby boom” generationen – köttberget smickrande kallat av en svensk finansminister, på bekostnad av allt annat. Den emotionella inteckningen i en framtida förväntat upplevd känsla, skapad av kollektivistiskt orienterat materiellt välstånd, utan minsta tanke på att detta emotionella antiintellektuella tankegods rent emotionellt mekaniskt funktionsmässigt ändå byggde på relationerna till andra människor – för ingen skulle ju med denna logik ändå kunna bli lycklig av att alla andra hade exakt lika materiell välfärdssituation. Den emotionella enfaldens absoluta högtid genom den mänskliga historien.

Detta tankegods implementerades sedan vidare i oss, vi ville alla ha det lite bättre än de andra, de andra före oss för att få lite mer yttre bekräftelse. Så svaga har vi faktiskt nu blivit i vår själsliga disposition. Lyckan kunde visserligen aldrig hittas i en skattkista vid regnbågens fot, det visste vi egentligen, men vi följde likafullt mer än villigt de locktoner som höll oss ifrån att tänka på vad som egentligen hade någon mer långsiktig bäring eller betydelse för vad vi skulle kunna uppleva för några känslor beroende på vad vi ansåg vara av värde. Köerna till terapisofforna har av någon anledning nu aldrig varit längre. Men en som alltid varit blind kan aldrig förklara hur en solförmörkelse ser ut.

Detta har nu resulterat i en yttre mycket förorenad och inre emotionellt berövad miljö – ett närmast havererat socialemotionellt arv, som nu lämnas över till yngre generationer att använda i en socialpsykologiskt ekonomisk tillvaro lika bördig som en saltöken. Så vi får väl kanske vara tacksamma för att det ekonomiska systemet havererar beroende sin inneboende dysfunktionella mekaniska monetära karaktär, eftersom detta faktiskt möjligen är vad som kan rädda vår inre, emotionella miljö, eller i alla händelser bromsa vår egen självförstörelsedrift, mer vanligt uttryckt som vår ovilja att försöka förbättra oss själva som människor och skapa ett tillräckligt utrymme till besinning och eftertanke så att vi kan förbättra vår emotionella självförståelse.