Sluta inte klättra. Varje väckt människa är redan där de behöver vara på många sätt och vi kan arbeta i fred tillsammans när vi är verkligen medvetna om vad som händer. Men det är därför också ett krav att själv klättra vidare upp i medvetande ytterligare när livets tecken ringer, synkronicitet skapas och bekräftar vad som så ofta är absolut nödvändigt.

Vidare. Tillsammans. Nu är det dags att trampa på gasen och hålla grundstumt. Vi kan inte lämna världen där de föreslår för våra barn och barnbarn att ärva. Det är vår tid att ta initiativet - och hålla farten hög i den allmänna medvetandetillväxten.

Det handlar om känslorna vs intellektet på många sätt. Var ska vi investerar vår tid och energi? I saker som stärker vår personliga säkerhet - vår emotionella självförståelse och därmed stödjer vår personliga hållning? Eller i osjälviska insatser som genljuder av vår egen hunger efter den verkliga sanningen och social rättvisa för att åstadkomma förbättringar för alla i en atmosfär av samförstånd, välvilja och synkronicitet? Är vi villiga att ens lägga våra liv på detta? Det händer ju ändå uppenbarligen ett allt längre steg i taget. Vi måste öka vårt engagemang.

Det är dock en allvarlig proposition. Det finns mycket verkliga och påtagliga personliga kostnader, inklusive en komplett försakelse av sig själv. Det kräver att dela med sig - dina tankar och drömmar och konflikter. De som bryr sig, ger av sig själva så helt och osjälviskt som de bara kan, de verkligen försöker. De som bara tror att de bryr sig, gör det inte. De faller tillbaka, oavsett orsak. Allt är villkorat till dem med alla typer av förbehåll, en försvarsmekanism för sociala kognitivt formaterade matrisen infekterade tänkande. De vill inte acceptera omfattningen av bedrägerierna. Igen, vi har alla varit där.

Den enkla lösningen är göra det till regel att fortsätta att klättra uppåt i medvetande, att utvecklas vilket är att leva. Distraktioner längs vägen kan förväntas och är endemiska för vårt kontrollerade samhälle och uppfostran, vargen höljd i fårskinn av "normalitet". Inte bara politisk korrekthet utan även social korrekthet vilka båda är mycket begränsande samtidigt som de ser ut att vara vägledande principer för sann yttrandefrihet och rättvisa. Det är bara sociala konstruktioner baserade på rena lögner. Alltså då inte minst de lögner som vi därför bär med oss, i oss själva om oss själva, vi är och kan mycket bättre än vad vi vågar tro. Vem är jag att våga tänka så stora tankar och dessutom ge uttryck för detta till andra.

Därför, striden vi alla står inför och mycket allvarlig utmaning att gräva oss in oss själva och därmed upp ur den förlamande omgivningens intellektuella grepp över oss. Vi måste befria oss själva som individer för att kunna gå vidare tillsammans. Gör vi det inte så kommer våra tankesfärer att krympa eftersom vi är så rädda för oss själva. Rädda för att bli rädda.

Den mest uppenbara manifestationen av detta tänkesätt är hur något som strider mot den vanliga gängse berättelsen blir marginaliserat som "politiskt inkorrekt", "konspirationsteori", "terroristverksamhet" och nu även "extremism". Vi är fullkomligt livrädda för att bli stämplade med känsloskapande etiketter. Tro mig, jag kan en del om det ämnet. Men då lär man sig också att det egentligen helst saknar betydelse. Detta genomsyrar varje nivå av informationsdelning, och är ett stort hinder för dem som söker tydlighet och delaktighet och väntar på andra med viljan att fullfölja detta.

Det kommer motstånd från människor som avfärdar allt som överträffar deras egen upplevda fördel som de tror att de har klättrat till i medvetande, och de kommer att vara ganska militanta och aggressiva om det också. Om något inte uppfyller deras kriterier så är de inte beredda att ifrågasätta sig själva, argument kommer att bli känslomässigt kraftigt attackerade som falsk information. De är liksom bara inte "där " ännu. Ett mycket sorgligt psykologiskt tillstånd att vara i, men vi ser det i samhället på alla nivåer och har alla dessutom själva upplevt det från båda ändar.

De som fortfarande sitter på social status, inkomster, den sociala matrisens moraliska företräden, eller har en känsla av överlägset intellekt eller andlighet på ett exklusivt och dömande sätt kan och är inte sällan vara de värsta fienderna till beskrivningen av verklighet och ökad emotionell självförståelse. Det tar sig många former och uttryck och vi faller alla för dessa attityder när vi befinner i ett medvetslöst eller halvt medvetet tillstånd. Eftersom allt, det förstärks så våldsamt av den sociala kognitivt formaterande matrisen.

Själva det faktum att fördömande, vanärar attityden om att öka förståelsen av sig själv, är ett symptom på vilja att bara söka partiell sanning och en undermedveten hållning att skydda sin ovilja att gå hela vägen, eller att inte förbli öppen för nya och ännu större möjligheter. Men just öppenhet för en alltid större sanning är attityden som vi bör underhålla. Förmågan att förlåta har sin givna värdegrund i detta.

Varje steg på stegen representerar ett beslut. Kommer vi gå på trots trötthet, tvivel, missmod och hinder? Vilken väg ska jag ta vid varje kommande skede?

Jag tänker klättra vidare in i mig själv, för trots allt jag har inget annat för mig.