Regin bakom den kognitivt formaterande arkitekturen i samhället, riktar virveln av den emotionella intelligensen i vårt medvetande, genom hur de sociala arkitekterna har strukturerat samhället, så att den nu låser in människor i det känslomässigt betingande mönster av utveckling som idag råder. Utvecklingsriktningen blir ovillkorlig. Ju mer vi söker lyckan utanför oss själva, desto tommare känner vi oss inuti och desto mer osäkra känner vi oss och desto mer villiga blir vi till att söka ännu mer utanför oss själva i en ändlös spiral mot kollapsen av vårt eget medvetandes funktioner. Vi blir alltmer omedvetna.

Positiva känslor och uppfattningar som kärlek och glädje ( med hög frekvens ) kommer från källan till den emotionella intelligensen och processerna mellan hjärnhalvorna, alltså inifrån oss själva, genom bland annat hur vi betraktar och förstår våra egna känslors tillkomst och på vilka grunder som dessa känslor egentligen etableras inom oss själva och varför på vilka grunder. Så vi kan, som bekant, inte förstå andra människor mer eller bättre än vad vi förstår oss själva, det är uppenbart omöjligt, vilket idag alltför många människor är levande alltmer tragiska bevis på. Människor har i mycket utvecklats till att bli närmast emotionellt medvetandemässigt skendöda – Zombies.

Döda ting kan inte skapa känslor, så vårt beroende av andra människor – levande varelser för skapandet och upplevelsen av våra känslor är därför lika ovillkorligt betingat som kravet på den ständiga utvecklingen av den egna emotionella självförståelsen. Ökar vi vår emotionella självförståelse - medvetenhet, ja då ökar vi också vår förmåga att känna - uppleva kärlek - även till andra. Låter vi bli att alltid utveckla vår egen förmåga så tynar också möjligheten till de egna upplevda känslorna bort i tomhet. Det handlar om att antingen alltid försöka att leva med att utveckla - öka den egna sensibiliteten på rationella – logiskt konsekventa – grunder - den emotionella medvetenheten, eller att låta sig förledas i dansen kring stolarna i den evigt ökande jakten på yttre materiella stimulanser, på en ändlig planet – a.k.a. färre stolar.

Därför är det också faktiskt lite anmärkningsvärt med alla dessa "kärleksförkunnare" som uppenbarligen har mycket mycket höga tankar om sin egen förmåga till emotionell medvetenhet, för att då alltså inte säga att det närmast förefaller vara en slags självupplevd fullkomlighet. Man kan väl säga att den falska ödmjukhetens ansikte i alla fall inte sällan skapas som en känsla hos mig, ur ljuset av kravet på det egna eviga ifrågasättandet av den egna emotionella medvetenheten, att förbättra den emotionella självförståelsen.

För all del, det kan kanske vara på det viset att de inte förstår bättre, men likafullt så pekar viljan till enkla patentlösningar också otvetydigt på oviljan till ifrågasättandet av sig själv. Eller alltså att inte alla människor skall betraktas som individer och lika utan istället som någon form av kollektiv indelning, kärlek till alla är inte ett budskap vars grund är särskilt logiskt konsistent om inte människa är fullkomlig, den tanken räcker liksom inte fram till individen när allt är ett, individen måste förstå detta – vara medveten om - på vilka grunder detta gäller den själv om känslorna skall kunna finnas etablerade som en verklig sanning för individen utan att främst leda till depression.

I annat fall får vi samma typ av kognitiv formatering, utan verkligt – förståelsemässigt baserat – fundament och eftersom det då inte är strävandet efter ständig förbättring som människa som blir frågan, så är vi ju redan i mål i så fall, så då kommer också korruptionen som ett brev på den forna posten.

Tanken bakom styrningen för att minska den emotionella självförståelsen, den kollektivistiska materialismen och den mellanmänskliga känslomässiga kommunikationen är därför givetvis isolering – vilket är motsatsen till ledning – vilket är kommunikation. Detta – styrningen - sker utifrån att försöka blockera påverkan av den grundläggande emotionella intelligensen genom att ge människor så många anledningar som möjligt att istället känna rädsla, ångest, stress och till slut då depressioner – vilket är att människor inte orkar hålla uppe bilden av sig själv och depresserar.

Stress orsakar förresten hjärtsjukdomar, eftersom dessa inte sällan beror på flödet av signalsubstanser som exempelvis kortisol, genom blodbanorna och som därför bildar ett alltmer kaotiskt tillstånd som blir mer intensivt ju längre stressen fortsätter och som tillslut blir till överbelastning, haverier och kollaps av den biologiska funktionen.

Denna känslomässiga förvrängning – den kognitivt formaterade - som överförs via den holografiska emotionella intelligensen i samhället som har processats fram genom social ingenjörskonst, är en huvudanledning till det rädda – trygghetssökande - och stressade samhället där hjärtsjukdomar nu är en global massmördare.

Den känslomässiga intelligensens virvelriktning och dess elektromagnetiska fält i hjärnan är där mänsklig perception har blivit mest effektivt kapad och vi måste därför omgående vända på detta. Vi måste förmå oss själva att nyktert - rationellt - betrakta grunderna till våra egna känslors uppkomst och rimligheten i de värderingar som betingar våra egna känslor i verkligheten, alltså oss själva betraktat utifrån.

Ingenting är viktigare än detta för de som verkligen vill befria sig från denna uppsåtliga arkitektoniska sociala tyranni. Om människor tror att de kan möta denna utmaning med utåtriktad ilska, hat eller våldsam revolution, utan eftertanke kring detta, ska de snart komma att känna sig fria att ha slösat bort sin tid. Tro mig, så är det.

Utan en förskjutning från den rådande emotionella kognitiva formateringen som leder ner i den kollektiva materialismens själsliga dödsspiral, så har vi genom oss själva fortsatt utveckling mot global tyranni. Växlar vi från formateringens fålla till växande individuell emotionell självförståelse så har vi game over för global tyranni och hegemonen.

Det är möjligt att åsidosätta den pågående upplevelsen av det mesta av känslorna i självbetraktelsen och passera förbi deras påverkan av hjärnan närmast helt och hållet och i själva verket måste detta göras för att kunna gå längre in i sig själv och det egna "tid och rummet". Det är väldigt få betingelser som rättmätigt etablerar biologisk rädsla. Det är detta som Da Vinci och andra gjorde. Det är vad att utforska kaninboet av idag har som grund, både utom och inom oss själva.

Normalt rör sig informationen genom vad vi kallar medvetandet, genom hjärnan med all den risk för störningar, blockeringar och filter som orsakas av tro, känslor och annan programmering. Men om du flyttar ut din utgångspunkt för betraktelsen från kroppen ut i oändligheten bortom Matrix, se dig själv utifrån inåt, så kan du göra en direkt koppling mellan utökad insikt och egen medvetenhet. Just det insiktsmässiga "kavalleriet" har väl kanske inte kommit in till riktigt alla ännu – de flesta har gått ut till "kavalleriet". De har gått inifrån och ut istället för tvärtom som alla individer måste göra.

Men med den insikten om utökad uppmärksamhet ifråga om varifrån vilken punkt som du betraktar dig själv, alltså antingen inifrån dina känslor, eller utifrån via din förmåga att tänka själv, så kan du ta med dig själv tillbaka till känslan av verklighet genom den emotionella intelligensen i medvetandet, som intuitiv innebär att veta och inte enbart som blotta tanken vilken leds genom hjärnan logiskt. Du kan leva ärligt mot dina egna känslor. Det är så vi kan utnyttja oändlig möjlig insikt till att bli inspirerade till att veta och driva igenom i verkligheten som en ren och obefläckad form av livet

Det är att leva ärligt med sina känslor vars grunder är föränderliga, vilket är att leva, som är att känna vilket är att utvecklas som människa, det är också att våga ifrågasätta sin egen rädsla.