"Om vi inte lever tillsammans, vi kommer att dö ensamma."

Vid någon tidpunkt i våra liv, blev vi vilseledda att tro att vi ensamma är de enda upprätthållarna av våra liv. Detta är inte sant. Vi har alla blivit inlotsade i institutionaliserad utbildning, etablerad religion, politiska ståndpunkter och sociala hierarkier - allt med ett kognitivt formaterande syfte.

Vi har tillåtit oss att placeras i positioner av indelningar förespeglade som vore de gällande våra enskilda individer, vilket bidrar mer till vårt samhälles problem än dess lösningar. Vi ser visdom och styrka i gemenskap endast när våra liv är svåra och utmanande. Först när våra erfarenheter ödmjukar upp våra egon kan vi bevittna de fel som styr vårt sociala paradigm. Frågan vi bör ställa oss är varför har det blivit så naturligt för oss att retirera tillbaka in i den medberoende säkerheten av oss själva?

Vi har betingats både inom oss av vårt ego och av samhället till att inte lyssna på andra, därför att vi inte ska lyssna på oss själva och utveckla vår egen emotionella självförståelse och alltså börja med oss själva i den änden. Vi lever som kunde vi förstå andra trots att vi inte kan förstå oss själva.

När vi inte tillåter oss själva friheten och kraften i att lita på andra, genom att börja med att lita på oss själva utifrån att vi förstår oss själva och grunderna till våra känslors beting, så vi litar inte på oss själva. Så vi litar på ingen. När vi inte förmedla förtroende för andra, misslyckas vi med att etablera vår egen självkänsla, vi pumpar upp egot istället som försvar. Det blir en förstärkning. När vi kämpar med att erbjuda medkänsla och vänlighet mot andra, återspeglar detta att vi kan inte vara "empatiska" ens med oss själva och trots allt, det faktiskt de enda känslor vi kan uppleva. När vi fördömer karaktären av andra, fördömer vi vår egen. När vi är ovilliga att uttrycka villkorslös kärlek och stöd till andra, kommer vi aldrig att kunna omfamna den rena glädje det är att älska och bli älskad.

Det finns bara ett sätt att uppleva gemenskap. Det är ett uttryck för vår tjänst för andra. Inte den service vi ger till samhället som vi kompenseras för, det kallas för handel. Det är den ovillkorliga service vi väljer att ge för ingen skull annat än att ge. Det finns ingen större uppfyllelse vi kommer att uppleva än av relationer och villkorslöst givande och agerande. Det är den viktigaste grunden för vår nuvarande och i slutändan vår framtid. När vi som samhälle börjar betrakta gemenskap som ett alternativ, kommer vi bara att överleva. När vi som samhälle väljer att uppleva gemenskap som en nödvändighet, kommer vi alltid att utvecklas. Nu gör vi ingetdera.

Gemenskapen är vår levande verklighet som människor i en framtid.

Så på tal om heuristiska trojaner....

Djupt inom skrymslena av vår förtryckta mänskliga natur ligger vår rena potential och möjlighet. Dessa egenskaper ansluter oss i den gemensamma mänskliga rasen, den skapar vår mänsklighet, naturen, universum och oss själva. Det är " gemenskapen" i detta som utgör vår möjlighet att ständigt utvecklas, att faktiskt kunna försöka sträva mot att bli allmedveten och allomfattande, vår ovillkorliga och betungande plikt att sträva efter förbättring som människa och individ. Det är "egot" som upphör att existera i närvaro av "gemenskapen", lika mycket som mörkret i närvaro av ljus. Det "gemenskap" som är det magnifika som vi var när vi föddes, och som är vem vi ska bli när vi passerar bort från denna jord. Däremot behöver det inte vara bara i vår födelse och död som vi upplever denna gemenskap. Det är möjligt i varje ögonblick av våra liv när vi förändrar fokus för vårt syfte från oss själva till alla våra relationer.

Det är något unikt extra när vi upplever en känsla av tillhörighet baserat på samförståelse. Det livar upp och inspirerar oss. Vi blir levande i allt. Det skänker oss visdom värde, syfte, förtroende och näring. I detta nu i denna växande synkronicitet, vi uppnår transcendens från vårt dagliga, vanliga liv och vi återtar den oskuld, förundran och entusiasm vi upplevde som barn. Det är inte en "åtgärd" eller ens att "veta." Det är vår förbindelse med vårt sanna väsen. Det är tryggheten i oss själva Det är riktningen på förståelsen för vår egen individuella känslomässigt betingande grund i förhållande till allt annat. Vi går vidare från att bara från att betrakta inåt och och bara se oss själva till att se igenom oss själva och ut i vidare perspektiv.

Denna majestätiska tillhörighet inträffar när vi väljer att uppleva enhet med allt, att vi är en del av alltet. Ett nätverk av energi förenar alla som har resonans på denna frekvens. Den falska bilden av "Verkligheten" försvinner i närvaro av medvetenhet och sanning om vår egen individ, ur perspektivet av att vår existens sker i ljuset av att andra människor framträder som ett uttryck för vårt medvetande.

Någon skrev att själen är större än världen.