Det är dags att vi ser genom röken och speglarna inom oss själva och minns vilka vi verkligen är, för det bor en drake i oss. Draken, den kan vara både det goda och det onda, så den måste alltid hållas under uppsikt för att veta i vilken utvecklingsriktning som den rör sig.

Vi är starka, känsliga, briljanta, förkroppsligade varelser, som kan prestera extraordinära bedrifter av styrka, intelligens, skönhet och kreativitet. Denna kapacitet finns redan inom oss, om än numera vilande under lager av gamla socialt betingade försvar som visserligen har hållit oss levande, men som också genom uppsåtligen betingande insatser har krympt oss ifrån vår egentliga - ursprungliga förmåga - kapacitet. Inlåsta med inte minst ekonomiska bojor av de känslor som vi lärt oss att högakta, har rätten att fängsla oss själva rotat sig djupt inom oss. Priset för våra känslor mäts alltmer i pengar trots att vi vet att detta är helt fel.

Vi vet instinktivt att vara ensam med alla pengar på jorden utan andra människor skulle göra pengar meningslösa, samtidigt som vi därför också enkelt inser att pengar bara utgör något slag av socialt kontrakt, vilket alltså egentligen helt saknar betydelse utan relationen till andra människor, alltså naturligtvis vet vi egentligen att pengar saknar bäring på interpersonella relationer. Ja, vi begriper i alltmer allt snabbare att våra egna känslor äger vi själva vår egen suveräna rätt till som individer och människor. Så hur vi än vrider och vänder på resonemanget, så kommer vi att komma fram till att vi måste resa oss upp som individer och gå ensamma för att kunna gå vidare och verka tillsammans. Ingen kan känna en känsla åt någon annan, men alla kan kan känna sina egna känslor och genom detta verka tillsammans.

Nyckeln till fullheten av vem vi är, ligger i avbrytandet av kraften i lögnerna som skapar våra tårar. Den har sina rötter i vår vilja att utforska våra personliga gränser, släppa vårt behov av kontroll och att bara våga vara ett med våra känslor. Att vara sanna och uppriktiga mot oss själva. När vi nu börjar den långa resan att återvända till våra sinnen - för att känna världen igen - måste vi också lära oss att flytta våra känslor på hälsosamma sätt. Den kognitiva formateringen av vår själsliga disposition sitter djupt rotad, den har hållit på länge. I annat fall, om vi inte rör oss med eftertanke - noggrann aktsamhet - i oss själva, kan den spänning som byggs inom oss, kasta oss tillbaka till nya domningar. Eller ännu värre, depressioner, när trycket från den kognitiva dissonansen - blir för stort

Det är en skrämmande sak att börja känna igen sina egna känslors grunder. Det finns så mycket smärta i den här världen, inte minst beroende på att våra värdegrunder har formaterats så hårt för att bilda ett socialt mönster. Betraktelsen kan alltså föra oss till den yttersta kanten - till de verkliga utmarkerna - av vårt hela förstånd. Så det förtjänar verkligen vår uppriktiga respekt, så att vi inte tappar taget helt, precis som processen alltid kräver vår oavbrutna uppmärksamhet. Att hålla oss känslostyrda - allra helst på fel grunder - och borta från vår egen möjliga rationalitet, är därför ett primärmål för de kognitiva landskapsarkitekterna

Men det finns också skönhet. Runt omkring (och inuti) oss. Skönhet som ger mening åt vår existens det är våra ärliga och uppriktiga positiva upplevelser som stimulerar våra biologiska belöningssystem. Skönhet som vi inte kan se när vi inte känner ärligt mot oss själva ur ett alltid så uppriktigt (dynamiskt utvecklande) perspektiv som möjligt. Däri ligger kampen för den egna utvecklingen som människa längs det livets väg som utgör målet. Det krävs två för att dansa tango, du och ditt ego, ibland går det bakåt men för det mesta framåt, ifall du försöker föra dansen.

Början med att återupptäcka denna skönhet, numera, var en av de mest otroliga upplevelserna i mitt liv. Draken kunde byta färg och form. Omvälvande var väl egentligen bara dess förnamn. Och, när jag nu fortsätter att återta kraften i de spillda tårarna av historien, så vet jag, numera, att jag oftast kommer att kunna navigera mig igenom den smärta som oundvikligen följer av att det kognitiva sjökortet tidigare har beskrivit en platt jord.

Men just nu känner jag mig mest närvarande i en djup känsla av balans - medvetenhet - i mitt sinne, precis som det inte alls var under nätter av mörk belägenhet när draken gick till ytterlighet mot känslornas bastioner. Glädjen i att veta att jag själv kan låsa upp mer passion, mer självförtroende, och mer kärlek varje gång jag väljer att vara närvarande i eftertanken med min själ, med min kropp, och med mina känslor. Glädjen av att känna sig levande igen, att förstå att upplevda känslor är en förutsättning för känsloförståelse.

Jag skulle aldrig ha gissat att dessa tårar, som jag förknippade med så mycket smärta, också skulle vara källan till den största makten över mig själv. Men det är verkligheten. Jag har levt det. Och jag varken kan eller kommer aldrig att gå tillbaka i tiden.