Med denna helt självpåtagna kognitiva hinderbana som blockerar vår väg framåt (vilket betyder vår ovilja att destruktivt testa vårt eget tänkande) är vår enda berömvärdhet faktiskt att vi fortfarande befinner oss något närmare de centrala frågorna i vår egen självförslavning. Tragiskt nog är detta något högre tillstånd av självmedvetenhet på något sätt mildrande av det faktum att vi fortfarande är hopplöst fast i grumliga intellektuella vatten av nutid, av den falska sanningen om verklighetens paradigm.

Enkelt uttryckt, om vi tillåter oss själva inbilskhet nog att tro att vi tänker utanför boxen utan att faktiskt (destruktivt) alltid testa våra egna betingade anlag för tänkande, är allt vi någonsin verkligen gör, bara att bekräfta för oss själva inte bara vår inbillade fredlösa tankemässiga status, utan vårt eget mer perfekt formaterade och fångade mentala tillstånd. Det är mycket troligt, att utan en noggrann och kontinuerlig självrannsakan - ifrågasättande självbetraktelse, förblir vi blint fångade i en annan mindre, men ändå grundligt begränsad, psykologisk låda av tankekontroll a la dessa fascinerande små ryska dockorna som står i varandra.

När vi börjar under ytskiktet, med första dockan, så blir vi så säkra på vår förståelse av hur den "riktiga" världen fungerar egentligen (i motsats till hur förvissade vi var om hur det fungerade innan vår uppenbarelse) vilket gör att vi sällan ger det en andra titt - vidare betraktelse till nästa docka - vi vill undvika en överbelastande kognitiv dissonans, så alltså än mycket mindre ägna någon tid att granska den nyvunna insikten kritiskt. Och varför skulle vi? Varför våga sig för långt ner i kaninhålet när nästa bild av sanningen så lämpligen presenteras som svar rakt framför oss? Faktum är att nu för tiden är vi så fullständigt bombarderade med absurditet efter absurditet i en exponentiellt ökande omfattning, att vi börjar förlora all kontakt med vad vi tidigare har ansett utgöra sunt förnuft och sanning om verklighet ............ inklusive vår egen.

Dessa begrepp kan vara svåra att förstå för ett ordentligt formaterat sinne som är ordentligt nedsänkt i rätt-fel, bra-dåligt, vänster-höger dagens paradigm. Eller ännu värre, är det omöjligt att acceptera för ett sinne som uppfattar sig som inte alls drabbat av den vanliga pengar regin - sinnet viruset alls, enligt den ovan smutsiga striden och immuniteten mot den kollektiva galenskapen, det skapar en motvilja mot att gå vidare.. jag är ju redan vaken så jag kan allt. Till viss del eller annat är vi alla specialister inom vår egen psykologiska skadekontroll. Vi är experter på skuld, engagemang och undvikande personligt ansvar till varje pris för att ...... ja, det är den andra personen som är främst att skylla på, inte jag. Säg till honom att hålla sina kort i i ordning, och då kanske jag möjligen tar en titt på mina.

Vår "villighet" att delta i det nuvarande paradigmet tjänar bara till att stärka de kognitiva band som binder oss till våra interna och externa beroenden. Det spelar ingen roll om det är agnostiskt, själlöst, förbittrat eller till och med fientligt deltagande, eftersom vi alla ändå marscherar till samma smala utbudsmelodi av känslomässiga och andliga frekvenser, men tonerna klinga allt mer falskt. Och det spelar ingen roll om vi är helt eller delvis medvetna om våra beroenden och inte heller att vi ihärdigt skulle kunna invända mot dem, bara att vi deltar skapar denna kraftfulla form av samtycke spelar någon roll. Vårt slaveri finns alltid gömd för vanlig syn under nästa lager, efter lager, av villigt samtycke, oavsett om det mesta nu alltmer öppet tvingas igenom med hot om statligt våld.

Ibland kämpar jag bättre för att påminna mig själv om att desto säkrare jag är på något desto större är sannolikheten för att jag har fel, om inte annat så för att min absoluta säkerhet ovillkorligen innesluter - förhindrar - öppna perspektiv - mig från att överväga alternativa möjligheter, oavsett hur uppenbart som dessa kan visas för andra. Att inte erkänna eller ens överväga möjligheten att jag kan ha fel föder mitt bekräftelsebehov, skapar partiskhet och belönar mitt inkonsekventa tänkande, och ersätter kognitiv dissonans med en annan bild av läckra lugnande endorfiner. Underskatta inte kraften i denna positiv feedback loop, för den drabbar oss alla på ett eller annat sätt vid något tillfälle, i synnerhet när vi tryggt påstår att det inte är nu detta sker. Vår förmåga till kritiskt tänkande är ofta som svagast just när vi tror att det är som starkast.

Det lugnande självbedrägeri som säger att vi är stoiska fria tänkande individer, är vår psykologiska akilleshäl, vilket vi kommer att se upprepade gånger och som framgångsrikt har utnyttjats mot oss av de som vill att manipulera och kontrollera. Mycket ofta är det inte en utomstående kraft som förblindar oss, utan snarare en utomstående kraft som utnyttjar vår egen blindhet. Det är därför vi alltid måste ifrågasätta allting, och alltid börja med oss själva. Självbetraktelsen måste alltid utgöra det primära perspektiv utifrån vilket de vidare perspektiven löper ut. Det är våra egna (miss) uppfattningar och världsbild som manipuleras, det görs möjligt genom frånvaron av vår egen självbetraktelse, det är kanske inte alltid men väldigt ofta, vilket därför lika ofta leder till vårt eget blinda och därmed okritiska stöd för strategier, ståndpunkter och lagar som är helt i strid med vårt eget egentliga allmänna intresse.