Vi gömmer oss bakom masker för att får vara med i den sociala gemenskapen, maskerna döljer vår själ och våra känslor. Bakom den förmedlade sociala masken av oss själva växer tomheten, den själsliga ofärdens utbredning.

Sjukdomen kan och kommer att finnas inom oss, i vår dysfunktion inom oss själva och med våra kontakter med varandra. Hälsan eller oenighet i ett samhälle är en återspegling av denna hälsa-eller sjuk-dom hos de individer som utgör samhället. Man måste tänka på detta på samma sätt som man skulle skylla på kedjan för att brista när det i själva verket var den svagaste länken som misslyckades. Endast i vårt fall där samhällets kedja nu närmast består av enbart svaga länkar, kan kanske något bättre eller sämre än andra noteras, men alla är illa till mods. Svaren ligger alltid inom oss. Vi kanske borde ta en lång titt på detta någon gång.

Men mest av allt handlar det om rädsla, ibland knyter det sig i magen, ilningar i ryggraden, hårresande kamp eller flykt från terror - från insikten om att om detta kommer verkligen inte sluta att gå i den utvecklingsriktning som det blir alltmer uppenbart att allt kommer att gå, och att vi, vilket innebär du och jag och alla som vi håller kärt, skulle vara i verklig livsfara, om inte direkt från vår plågoandar, så ifrån effekterna och nedfallet av våra plågoandars slutliga kamp och gnisslande dödsryckningar som kommer att ta det mesta av vad vi idag uppfattar som våra grundläggande värderingar med sig ner i fallet.

Det handlar om själv svek, både individuellt och kollektivt. Vi var antingen förblindade av vår egen lust och girighet, eller lurade och fördummade av ideologiska droger. Men bara för att vi ljög för oss själva betyder det inte att vi bör ge upp. Men vilken rätt har vi att vara upprörda över en brors svek när när vi först svek oss själva?

Det handlar om förlust och sorg, om smärta och straff, om personlig uppoffring och vägen till fördärvet, om vår delaktighet, självgodhet och villighet att delta med våra plågoandar före, under och efter konstaterandet av detta faktum. Det handlar om personlig skam och offentlig förnedring, om svek av oss själva alltså av någon som vi (desperat) ville tro var trovärdig när den förvisso inte var det. Därför måste vi alltid försöka bli bättre som människor, annars sviker vi förr eller senare oss själva. Det är själva strävandet efter förbättringen som är den bärande kraften som hindrar förfallet.

Det är så mycket mer än bara om vem som har makten och vem som inte har den, som inte sitter i fängelset av sig själv, vad som är för stort för att misslyckas och som försvann i natten som ett förlorat brev på posten. Vi tappade vår själ. Det handlar visserligen om kränkning på ett sätt som de flesta av oss har aldrig upplevt tidigare. Vi har blivit våldsamt överfallna, rånade och misshandlades innan vi kastades åt sidan och blev övergivna på vår sida av vägen. Vad värre är, har vi blivit hotade till rädsla med mer om vi inte håller tyst, och sedan naturligtvis spionerade på i de mest personliga och förment skyddade sätt. Men vi hade trots allt detta, ändå ett val någonstans, någon gång, att börja vara ärliga och uppriktiga mot oss själva, att vända om.

Även om jag kan hävda detta är inte vad jag anmälde mig för att delta i och därför är jag inte ansvarig för denna nutida röra, så kan det inte förnekas att jag lämnade till andra det moraliska och personliga ansvar jag abdikerade att övervaka för att övervaka systemet, medan jag fortsatte med mina ägandeinriktade fördummande distraktioner, egenintresse eller mina sinnesbedövande nöjen.