Det finns bara ett spår som leder någon till ljuset, det finns inga val ur detta perspektiv.

Det finns många saker jag måste lära mig att göra för att komma rätt i mina beslut och kräva av mig själv om jag ska bli självständig. Ofta handlar det om att kassera eller omarbeta idéer som jag har stått fast på under hela mitt liv. Jag finner att följa denna väg inte sällan innebär att framkalla besvikelse i andra människor som tidigare har förlitat sig på min ståndaktighet i ämnen som jag numera omprövar och i och för sig även tvärtom. De likasinnade samlas alltmer.

Det kan vara mycket svårt att finna styrkan att alltid bejaka mig själv och mitt eget tänkande när jag försiktigt går igenom allt det här röriga bagage som plötsligt dyker upp, när jag på nytt granskar mig själv och mina tidigare och nuvarande åsikter och handlingar, ur ljuset av en föränderlig verklighet. Att erkänna min faktiska brist på att ta eget ansvar där när jag trodde att jag själv var helt ansvarig kan vara väldigt svårt ibland. Erkännande av egna brister är inte alltid lätt, såväl som det utgör en ovillkorlig förutsättning för den vidare utvecklingen. Det är så enkelt att projicera sin inre situations upplevda brister på yttre omständigheter, att sluta försöka, precis som att förutsättningen för att kunna göra någonting av verkligt värde bygger på insikten om nödvändigheten av den alltid fortsatta utvecklingen av sig själv.

Å andra sidan är det givande och självbejakande när jag börjar att fatta beslut för mig själv medan jag tillämpar mitt eget kritiska tänkande. Men jag blir också alltmer ensam medan jag blir också alltmer fri och sökande efter samförstånd. Det visar sig att genom att acceptera ansvaret för resultatet av mina beslut fullt ut, aka mitt eget tänkande, i stället för att skjuta upp till någon annans svar eller att fixa, fattar jag faktiskt bättre beslut för mig själv, genom att använda större perspektiv. När jag vet och accepterar i förväg att drabbas av alla konsekvenserna av mina handlingar, blir jag mycket mer försiktig och medveten eftersom jag försöker undvika dåliga resultat. Jag börjar anamma insikten om att utvecklingen av ett förlopp stoppar här i mig och det finns ingen kvar att skylla på än mig själv. I slutändan sover jag bättre för det men idag känner jag mig klarvaken.