När vi öppet diskuterar begreppet personlig suveränitet upptäcker jag, som jag allt som oftast gör med termer och begrepp, att de är förladdade med avvikande mening och politiska övertoner, att det finns gott om åsikter men inte mycket klart eget tänkande, om personlig suveränitet. Observera här den lite djärva betoningen hållet på ordet "personlig".

Det finns de som påstår att det inte finns något sådant som "personlig suveränitet” - men alltfler ser också tack och lov målet med resonemanget - det egna individuella fria tänkandet och välmågan. Men många anser att den korrekta termen därför borde vara personligt inflytande. Men det är hur som helst helt klart att de flesta allmänt –gängse - vedertagna definitionerna av " suveränitet "skulle hålla med om att förutsättningen är att de ofta hänvisar till" regering "eller" en självständig stat " i samband med begreppet "suveränitet".

Det är lätt att se det allmänna "konsensus" som att "suveränitet" är något nära till domäner för exklusiva kungar, diktatorer, statliga "stater" och politiska enheter som gör anspråk på självständighet och självbestämmande. Visst, om denna definition, om "suveränitet" inte erkänns eller bekräftas av andra, särskilt av mycket större och mer kraftfulla "andra", skulle suveränitet även på statlig nivå inte vara värt ens en hög med politiska löften.

Således, är den allmänna uppfattningen om innebörden av definitionen på suveränitet och klassificering i folkrätt, de regler som de som är upptagna av det stora spelet ägnar sig åt, där spelarna spelar trevligt med varandra (åtminstone så "fint" som psykopater kan) på ungefär samma sätt som olika "familjer" inom organiserad brottslighet har en uppförandekod genom vilken de försöker samexistera, samtidigt som de verkar härskande i sina respektive hörn av universum.

Sedan är det då den " personliga Suveränitets " rörelsen (i brist på en bättre term) för alla som vill lyssna på att Sverige inte är ett land, utan de facto är ett företag, och dess medborgare helt enkelt individuellt numrerade skattebetalande kuggar (semi " gratis " anställda med kontrakt för att vara tjänare / slavar) mentalt, fysiskt och känslomässigt intrasslade och belastade av kvävande lagar, varje dag, "lagar" helt i strid med gammal engelsk common law. Det är licensiering, beskattning i tusentals former både dolda och i vanliga vyer och, kanske mest skrämmande, oansvariga administrativa byråkrater.

Egentligen är jag inte oförstående till dessa " personliga ”suveränitets" insatser, inte alls. Det finns mycket som jag håller med om när det kommer till detta resonemang.

Trots allt, "regler" och "lagar" existerar helt enkelt för att påverka sinnet så att kroppen kan följa maktens syften i ett innevarande system. Reglerna är en kontrollmekanism som är förklädd till rimlighet, genom en sakta växande begränsning av gynnsamhet för dem som kontrolleras. Mitt käbbel med denna rörelse ligger i deklarationen och genomförande av personlig suveränitet väl innan det individuella tänkesättet är tillräckligt utvecklat och förkroppsligat. Det blir kort sagt fria kriget.

En sak verkar helt klar för mig. Den "tro" på vad som utgör suveränitet ligger snett i förhållande till dem som för närvarande har makten, men ljusår bort från dem som påstås vara de mäktiga. Även om den politiska adeln kan tyckas strida för de kraftfulla (aka de krafter som styr) för att möjliggöra och stödja de som för närvarande innehar makten, så är det så att de ändå bara kan vara rivaler en dag, detta antagande är vattentätt om enskild nyttomaximering verkar ledande.

Eftersom suveränitet på en "nationell" eller "land" skala, bara fungerar om andra suveräna nationer erkänner varandras suveränitet, så är det faktiskt ett fall av " du kliar mig på ryggen och så kliar jag dig ". Lite mer till höger tack. Den internationella politiska adeln inom regleringsbanken har därför sin fullkomligt givna roll.

Min fråga är enkel. Om legitim makt ger "rätt" att härska, vad det heter och hur det är motiverat och allt flyter från folket till toppen som det påstås i modern suveränitets teori, all makt utgår ifrån folket, förmodligen via den " demokratiska "processen av "fria" val, alltså den "härskare" som förklarar sig som en representant för folket, eller i fråga om despoter, extrem terror som att ditt huvud kommer att tas bort om du inte stöder den "suveräne". Vad i sådan "makt" är det exakt som faktiskt skapar denna påstådda suveränitet? Så vitt jag kan se så innebär makt fortfarande kraft att bryta motstånd? Svaret är lika enkelt som givet. Det finns bara inte.

Är det kanske mitt underförstådda samtycke? Vad händer om jag inte röstar eller röstade jag för den andra liraren? Kan det vara mina skattepengar, som jag faktiskt inte skulle betala om jag inte håller med mitt ”ledarskap”? Troligtvis inte eftersom mina skatter uppbärs av fel ände på en underförstådd pistol med inget annat val som krävs från min sida. Vad sägs om min beundran levererad på böjt knä, som tvingas på mig i slutet av en despots pistol? Gör det en skillnad? Vad exakt om mitt och ditt är faktiskt överfört till stöd för den suveräne, för att legitimera sin maktutövning i mitt namn? Svaret är allt eller inget.

Det är där det hela blir lite otydligt. Det verkar nästan som svart magi är anställd, som om vore trollformler gjutna av häxmästarnas kabaler, vilka är utformade för att hägna in själva kärnan i vår inre energi av tänkande, och sedan omdirigerar den till de speciella personer som har rätt att styra och ställa och bära kronan. Kan det verkligen vara så illa.

OK, nog med sarkasmer från mig nu. Men det sista stycket är egentligen inte så långsökt som det kanske kan verka eller låta. Vi är alla känsliga för, och påverkas av, rituella beteenden av olika slag, så att utesluta "svart magi" på något sätt, metod eller form kan egentligen vara precis lika dumt som det skulle vara för andra att ens överväga det. Alltså inte minst med avseende eller tanke på alla de influenser som utövas på "oss" människor, inklusive subliminal programmering, propaganda, reklam, metoden med pengar, nationalism, flockbeteende och så vidare, så är det inte så långsökt som det kanske kan förefalla att åtminstone överväga detta, om vi alltså bara kan komma förbi och bryta de tankemässiga barriärerna av våra förutfattade meningar och fördomar.

Jag tar upp det helt enkelt att ta hem en poäng. Den allmänna konsensus bland dem som hävdar suveränitet, alltså den populära uppfattningen bland dem som styrde, och säkerligen bredde ut spridningen av definitioner och beskrivningar, pekar alla på suveräniteten som huvudsakligen ett fysiskt attribut som innehas av en politisk enhet som kan eller inte kan härledas från de som bor inom gränserna för den politiska enheten eller " staten ".

….i slutändan, betyder detta att vår personliga suveränitet är kapat genom vårt språk, och att vi aktiverar denna kapning och själva traumatiseringen via ord, fraser och förändrade betydelser av vårt språk. Vi har bara oss själva att skylla för att spela vårt spel på deras område med deras regler.

Som jag sa från början, deklarationen och genomförande av personlig suveränitet väl innan det individuella tänkesättet är tillräckligt utvecklat och förkroppsligat, fungerar inte. Alltför ofta tänker vi på personligt försvar via vapen, finansiell flexibilitet och självständighet genom diversifierade högar av tillgångar och fysiska ädelmetaller eller till fysisk isolering i form av ett självtillräckligt hemman tiotals, hundratals kilometer från "civilisationen" som de ingredienser vilka krävs för att "skapa" eller förse oss personlig suveränitet.

Det råder ingen tvekan om att alla dessa attribut kommer att föra oss långt på vägen mot vår förmåga att säkra vår fysiska varelse. Och precis som när den politiska "staten", vars suveränitet inte erkänns av mer kraftfulla "andra", så gäller att om du eller jag nekas vår fysiska/ekonomiska frihet är det extremt svårt att hävda vår fysiska personliga suveränitet med någon tillstymmelse till trovärdighet. Alltså jag kommer inte att hävda att det inte är mycket önskvärt att skaffa de verktyg som skapar vår fysiska/ekonomiska frihet och flexibilitet. Detta vet den exekutiva makten och detta används därför också som ett spelpolitiskt instrument för att hålla den polariserande kulissen levande.

Men vårt "själsliga tillstånd" är vad som gör hela skillnaden, oavsett vår personliga krigskassa, isolering, finansiella tillgångar eller brist på sådana. Om vår själ och ande fortfarande är fjättrad av detta "slav" sinnestillstånd, så är den dagliga praktiken av personlig suveränitet för alla avseenden helt främmande för oss och helt utanför vår fattningsförmåga. Att kalla sig för liberal utan beaktande av det tankemässiga perspektivet, ger ett närmast tragikomiskt intryck.

Det är därför av största vikt för att skapa detta tänkesätt, att börja ta personligt ansvar för alla våra tankar, handlingar och interaktioner oavsett om vi känner att vi är under "kontroll" av bakomliggande omständigheter eller inte.

Om vi ska förklara att vi är suveräna, så både börjar och slutar den "pilsnern" här. Att vara suverän innebär att vi ansvarar mot någon…, även om det är uppenbart att en person som omges av tusen fiender är strängt begränsad. Men verklig personlig suveränitet begränsas endast av den fysiska varelsen, enskilt, medan det "själsliga tillståndet i samhället" endast kan begränsas av oss tillsammans.

Samtidigt som Mahatma Gandhi och Nelson Mandela (för att nämna två som verkat på detta tänkande) var fysiskt inspärrade i åratal, årtionden i Mandelas fall, så praktiserade dessa individer personlig suveränitet genom att fortsätta att försöka tänka och "vara" suveräna, i både själ och ande. Baserat på sina offentliga skrifter accepterade de accepterade fullt ansvar för sin " begränsade "situation och arbetade outtröttligt i fängelset för att bygga på och utöka sina insatser, för att hjälpa befria sinnet hos andra människor som de uppmuntrat att vara suveräna.

Alltså medan "suveränitet" ofta sammanblandas med en politisk enhet inom fysiska gränser, därför att ofta har ett sådant "suverän" en större förmåga att utöva fysisk sammanhållning och montera ner defensiva positioner, personlig suveränitet, istället för att ge oss alla lika möjlighet att utöva fysisk säkerhet, vilket ger oss mycket större utsikter att genomföra personlig utveckling till suveräna "enskilt fritt tänkande individer".