Skuldens frihet

2014-03-10

Medan världen kan glädjas åt vädret och sin dagliga kursutveckling på aktiemarknaden hela tiden med allt starkare diskant dag efter dag, så kan det komma som en överraskning för många att den globala aktiekapitalisering knappast har uppträtt imponerande jämfört med sina tidigare rekord som i mitten av 2007. Faktum är att mellan den sista bubblans topp och mitten av 2013, så har det skett en $ 3 860 000 000 000 nedgång i värdet på aktier till $ 53 800 000 000 000 under denna sex års tid. Var tog pengarna vägen...cui bono..

Ack, i en värld där det inte längre finns en möjlighet till och för att hoppas på tillväxt utan massiv skuld expansion, så finns det istället en kostnad för att hålla den globala aktiemarknaden stabil (och amerikanska aktier på rekordnivåer): att kostnaden är $ 30 biljoner euro, eller nästan dubbla BNP för USA, vilket är hur mycket den globala skulden har ökat under samma period. Närmare bestämt så har den totala globala skulden exploderat med 40% på bara 6 korta år från 2007 till 2013, från "bara" $ 70 000 000 000 000 till över $ 100 000 000 000 000 som i mitten av 2013 , enligt BIS "just släppta" kvartalsvisa översyn.

Det borde inte komma som någon överraskning för någon vid det här laget, men den enda anledningen till att de globala aktiemarknaderna inte har rasat sedan Lehman kollapsen är enkel: Regeringar - stater - har blivit den sista backventilen för att ta på sig det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemets ökande krav på att absorbera risk - skuld - för den ökande penningmängden - ökad skuldsättning, med centralbanker som ger sin stämpel till godkännande - med andra ord , är detta mycket inom ramen för det fluffigt digitala kreditbaserade - pengar-systemets ovillkorligt ökande spel som leder till de globala aktienivåernas kollaps.

BIS medger så här mycket: " Med tanke på den betydande ökningen av de offentliga utgifterna under de senaste åren, har regeringar (inklusive centrala, statliga och lokala myndigheter) varit de största emittenterna ."

Det bör också komma som någon form av ringa överraskning att artigheten i monetarisering av skulden i varje centralbank(typ QE), som gör att skulden själv blir pengar oavsett längd eller mognad för att rädda bankernas balansräkningar, delvis förklarar denna tsunami av nya skuldemissioner, där alltså obligationerna blir kollateral - säkerhet, för den skuld som säkerligen aldrig kommer att återbetalas, och vars rullande framför sig i tiden blir omöjlig när.. räntorna stiger. Men naturligtvis, enligt en plan där detta inte är tillåtet eftersom då havererar ju systemet

Och eftersom jag inte kommer att tröttna på att påpeka detaljen, så är Kinas kreditexpansion under denna period lätt det viktigaste, och en medialt förbisedd en. Vilket är varför med Kina ur perspektivet av de episka skuldemissionernas bild och med Fed tapering, gör att alla satsningar på att minska den globala skuldökningstakten är på väg bort.

Många regeringar är "oroliga" för att hög skuldbelastning skulle orsaka att internationella investerare kommer att undvika deras obligationsmarknader, så många nationer har tillgripit åtstramningsåtgärder för minskade utgifter och höja skatter. Man måste förespegla en bild av att försöka tygla sina ekonomier i processen, som om de försökte återställa skattemässig ordning så övergav de därför att bekämpa den globala recessionen.... Typ ordning på statsfinanserna, vilket lustigt nog hörs som ett allvarligt argument för någonting viktigt, och naturligtvis vad som är betydligt värre, är att denna fekala varmluft så andäktigt insups så som varandes riktiga kungsord för befolkningen. Men visst, i ett riktigt system med långsiktig hållbarhet för samhällets ekonomiska utveckling, absolut, då är det viktigt att ha ordning på lädret, men att upprätthålla ett plundringssystem med alltmer logiskt inkonsistenta åtgärder i förhållande till uppgivna syften.....naaaaaaawh

Så naturligtvis, även bortsett från det i ovan beskrivna, när den offentliga bruttokorruptionen och nettoinkompetensen gjorde alla försök till åtstramningar meningslösa, och även med att de strama ländernas skuldsättning fortsätter att bryta mot rekordnivåer, så bekräftar detta att det egentligen aldrig var någon verkligt menad åtstramning till att börja med, man visste hela tiden att insatserna var meningslösa och att detta enbart skulle skapa mänskligt lidande - för att bevara plundringssystemet intakt. Men insatserna för att låtsas att försöka regera skulden har äntligen bleknat bort, och hela världen är återigen öppet engagerad i att - i rasande fart - göra mer av vad som orsakade den första stora finanskrisen i första läget: emission av rekordstora mängder ohållbara skulder.

Alla ovanstående fakta är kända. Vad som inte får vara känt är bara vem som utfärdar, och respektive, köper, dessa globala skuldfinansierade utgifter, särskilt i en värld där en skuld är en annans tillgång. Här är BIS svar på den frågan:

Gränsöverskridande investeringar i de globala kreditmarknaderna sedan krisen. Ring a bell anyone?....

Ja gudbevars så skulle det väl se lite osnyggt ut, till och med i det svenska folkmedvetandet, om Åsa Nisse spelade direkt på börsen med statsobligationerna....