Jag har aldrig varit mer säker på mänsklighetens förmåga att slutligen kasta av sig de kedjor som binder till bojorna. Men (och det finns alltid ett "men") detta kan endast åstadkommas med hjälp av kraftigt desinficerande upplysning till medvetenhet och förståelse.

Detta uppnås vanligen genom självreflektion till självförverkligande och så småningom självförståelse. En vanlig missuppfattning bland många är att den allmänna befolkningen inte är intelligent nog att bli medveten och upplyst. Uppvaknande - processen har ingenting att göra med vårt IQ och allt att göra med vår EQ eller Emotional Quotient. Vår förmåga att känna känslor, alla kan känna känslor.

Om vi kan bli beroende av rädsla och narcissistiska blickar till att vara självdestruktiva, så kan vi uppmuntras till att vara känslomässigt och andligt medvetna så länge vi inte främst ser till våra "ledare - chefer" för vägledning. I själva verket får vi inte överlåta ansvaret för vårt eget själsliga välbefinnande till andra, för det är helt enkelt en inbjudan till att manipulera och utpressa oss. Vi måste förstå varför vi känner vad vi känner och på vilka grunder som dessa känslor etableras.

Det finns ingen enkel lösning, ingen magisk knapp att trycka på som gör allt bättre, som tillåter oss att gå tillbaka till vårt bekväma lätt - vansinne. I slutändan är vår egen unika resa en djupt personlig och individuell erfarenhet och medan riktningen är klar, så måste den vägen anpassas av varje resande.

Det finns inget mjukare enklare sätt, ingen genväg genom en labyrint och ingen annan för att gå vägen åt oss. Jag vet detta på grund av mina långa och ibland svåra personliga erfarenheter för vinna själv över hinder som rest sig och som placerats där av min kultur och mitt land, av mig själv. Jag har provat alla vägar jag skulle kunna tänka mig, innan jag slutligen landade på den enda väg som jag kunde hitta med en utgång. Bara det borde uppmuntra många eftersom tills för några år sedan trodde jag inte ens att det fanns en väg ut. Men det gör det.

Jag är dessutom inte ensam eftersom många människor jag pratar med tycker ändå att det är hopplöst. Frågan (i mina ögon åtminstone) är därför inte längre om vi kan rädda oss själva, utan vad som är den process som måste följas för att göra de bestående förändringar som behövs för att inte bara överleva utan växa och blomstra. Vantolka nu inte vad jag säger, det kommer att kosta smärta oavsett vad vi gör eller inte gör. Men det finns smärta under läkning och smärta under förstörelse och vi har ett val.

Svaren är bedrägligt enkla, vilket gör det svårt för de flesta att acceptera dem, när vi har betingats att tro att komplexiteten kräver komplexa lösningar. Ingenting kunde vara längre från sanningen. När man finner att man har grävt sig ner i ett hål, är den första regeln som bör följas att sluta gräva. Men eftersom vi har tränat hela livet på att gräva så är detta vad vi gör, det är nästan kätteri att fundera på något annat. Med tanke på hur snäv vår syn är på fördelar som vissa väljer så borde " vi andra" ifrågasätta allt som vi "tror" när vi väl har slutat gräva och börjat att leta efter en väg ut.

Jag försäkrar er med absolut säkerhet att jag inte har alla svar. Men jag kan också försäkra er med lika stor säkerhet att vi aldrig hittar svar förrän de frågor som verkligen betyder något inte bara adresseras och undersökts, utan att detta görs ärligt och öppet.

I en värld som har blivit galen, kommer sansad eftertanke inte omfamnas eller förkroppsligas tills dess att vi granskar vår egen galenskap. Annars kommer allt vi gör bara att verka lugnande på det vilda odjuret inom oss till denna cykel tar slut och nästa cykel av galenskap börjar, som för med sig nästa varv av mänsklighetens förgörelse av sig själv. Även om man kan klaga över att jag kräver för mycket av oss, att problemen är för stora och maktens befogenheter är för starka, anser jag att detta bara kan visas på det här sättet eftersom vi ser frågan som ett så stort problem. Detta är en illusion.

Jag ska därför också vara den första att erkänna att jag älskar den varma känslan av att få mina fördomar bekräftade. Ur mitt perspektiv, som av den så kallade franska synvinkeln, så kommer min bekräftelsestroke oftast av att läsa att andra likasinnade människor har nått liknande slutsatser som mina egna, efter att ha gått olika vägar. Sällan... får jag positiv bekräftelse från de traditionella medierna, inte heller skulle jag någonsin mer kunna räkna med att få det. Man måste läsa mellan raderna när man tagit del av makthegemonins medier och deras egentliga avsikt och mening bakom den offentliga propagandan.

Det är en sak att diskutera bland vänner, grannar och alternativa medier den potentiellt revolutionerande idén om att makthegemonin inte har några rättsliga kläder värda namnet. Det är en annan helt om en av hegemonins domare i Högsta domstolen säger att det är så med hög röst. Det vore en nåd att stilla bedja om från för livet, eftersom det inte är ett instrument för staten som behöver bli omvalt, det skulle räcka att någon där bara är riktigt intresserad av att samhället skall vara demokratiskt betingat och därmed att all makt skall utgå ifrån folket.

Jag brukar säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det tar hand om sina svagaste medborgare. Jag skall kanske ändra det vill att säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det följer sina egna lagar, som förmodligen införts för att skydda sina svagaste medborgare, under tider av politisk ekonomisk stress eller krig.

Fasaden som utgör den "tro" på att Sverige följer en högre standard, en i allt svensk, däribland "grundlagen", inte bara är sönder, utan den var inte riktigt till att börja med avsedd för någonting annat än att verka som en kuliss ..... utom förstås när det var praktiskt för dem som höll i regin, och för närvarande håller den, den verkliga makten i Sverige i dessa dagar, den ekonomiska / militärindustriella / företagandemakten inklusive megabankerna och deras idiotsavant, Riksbanken.