Hoppet var det sista som blev kvar i Pandoras ask.

Det är bra att den information som offentliggjorts av Edward Snowden har ruskat om den svenska väljarkåren, med avseende på FRA och den svenska skenheligheten. Han - Snowden - har kanske försett människor med en väckarklocka. Jag hoppas i så fall att det snart är dags för att den att ringa, så att vi kan ändra kurs på samhällsutvecklingen.

Kampen mot övervakning, censur, och pseudo-säkerhet har en annan likhet med kampen mot kreditbaserad valuta i ett enskilt kontrollerat system för handel med varor och tjänster - arbetsdelning - som är grunden för det moderna samhället.

Om vi förlorar slaget, så kommer detta att utmynna i att vi och vår civilisation kommer att kollapsa ner i en ny tid av mörker och desperation under ett ständigt växande förtryck. Det är nämligen ingen slump att kontrollmakten inte adresserar det grundläggande ekonomiska problem som skapar alla de symptom som vi nu ser växa runt omkring i samhället.

Kampen för allmänt ärliga pengar är kopplat till kampen mot polisstaten - fascismen. En fascistisk polisstat förstör den produktivitet som fortfarande backar upp värdet på den skuld som i sin tur backar upp valutan. Alternativt kommer en valutakollaps driva desperata och hungriga människor ut på gatorna. Detta skulle ge incitament för nedslag och införandet av diktatur. Givet att makten vinner.

Så det vill nog till att den allmänna medvetandetillväxten uppnår seger på båda dessa fronter!

Poängen med informationsrörlighetens utveckling är att också den har en inneboende dubbelhet, den kan antingen förbättra den allmänna medvetande tillväxten i frågan om i verkligheten gällande betingelser i sak, eller så kan den verka till förledning. Det senare blir dock med en alltmer kortvarig effekt över tiden så länge som inte informationsrörligheten minskar.

Den ökade informationsrörligheten kan alltså antingen ge upplysningens ljus och klarhet, eller mer skuggor, mörker och förvirring.

Denna utveckling har nu lett oss till den punkt där vi blir alltfler människor vars beskrivningar av den omgivande verkligheten konformeras och likriktas till någonting som fortfarande kan skilja något i detaljerna, men som till allt fler och allt mer avgörande delar harmonierar med varandra, vilket alltså innebär att den allmänna medvetande tillväxten ökar och den ökar allt snabbare med tiden över bredden.

Detta utvecklingsförlopp har kommit så långt att det nu därför är mycket bråttom för makten att anställa diversionsmanövrar för att åstadkomma polarisering för att undvika det allmänna medvetandets ökande fokusering på det grundläggande problemet i samhället, det problem som i grunden utgörs av att pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken och följaktligen också innebär att allt vad demokrati någonsin borde kunnat vara, därmed både är och alltid har varit någonting som är helt och fullt satt ur spel i förhållande till den allmänt uppfattade innebörden av begreppet.

Inför söndagen spektakel och närmast enfaldiga försök att anställa polariseringsskapande opinionsbildning, så måste nu människor därför fundera på vad det egentligen är för någonting som de betraktar med avseende på de uttryck för frustration som eventuellt kommer att komma till känna i dagen, alltså givet att de anstiftande når framgång med sitt uppsåt att skapa kalabalik och medial turbulens.

Men är det egentligen inte väldigt enkelt att se att all denna skapade frustration har en ekonomiskt betingad botten?

Så vari ligger problemet?

Vilka intressen är det då som tjänar på att skapa dessa polariseringsbeteenden och vilka intressen är det då som sitter i den regisserande stolen och därför underblåser missnöjesyttringarna i ett system där pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken?

Polariseringsstrategins grunder bygger på att den verkliga regisserande makten alltid stödjer den svagare parten i konflikten så mycket att den aldrig kan vinna. Kom ihåg detta!

Det förefaller ju som att lösningsorienterade sam - funktioner är skamlöst nerprioriterade i förhållande till sär - funktioner och underblåsande av kampvilja. Man annonserar ju till och med den kommande kampen på förhand för att människor riktigt skall engagera sig i polariseringen.

De mediala trumpeternas hornstötar manar nu alltmer högljutt till kamp människor emellan och många lystrar alltjämt till denna förledande sirénsång för sin egen undergång, i en eller annan form. Jag kan dock för någons möjliga eftertanke uttrycka mina garantier för att inte regissörerna kommer att bevista scenen under föreställningen denna gång heller.

Man kan väl säga att själva lösningsorienteringen i manuskriptet nu tycks ha tappats bort i manuset, så till den milda grad att det börjar bli rent ut sagt löjeväckande och pinsamt.

Avsaknaden av adressen till det problem som samhället nu står inför i det politiska rummet, börjar faktiskt alltmer likna ett svart hål i rymden, eller i själen på människan.