Om begreppet "ledande" ur ett mänskligt - biologiskt - fysiskt perspektiv är exempelvis upplysning till vidare ledning och upplysning, så blir politiskt ledarskap ovillkorligen egentligen en ren fråga om att vara en politisk utbildningsinsats, det är alltså någonting som avser att skapa en allmän förståelse för det egna budskapets faktiska förhållande till en sakligt betingad grund. "Politisk" ledning blir då att skapa allmän medvetandetillväxt

Läs detta igen så ser du att detta är precis vad som det politiska ledarskapet egentligen och rätteligen handlar om, ur vad ett verkligt demokratiskt perspektiv vill säga!

Så hur ser då detta ut idag i samhället? Ser vi våra politiska företrädare stå i kammaren och agitera utbildningsmässigt upplysande för klarläggandet av det egna argumentets sakliga grunder?

Ser vi våra politiker stå och förklara och upplysa om varför deras anförda argument gällande handlingar och åtgärder har den sakliga grund som kommer att leda till önskade effekter?

Eller ser vi våra politiker stå och angripa varandra som polariserande motståndare och i detta angripande gärna istället anföra argument UTAN att klarlägga de sakliga betingelser som ska ligga till grund för att nå de effekter som de uttrycker att de vill uppnå?

Jag tar ett aktuellt exempel, som många kommer tycka är tråkigt. Ulla Andersson (v) uttrycker att hon vill förbättra det ekonomiska klimatet genom att utsätta banksektorn för ökad konkurrens.
Kan verkligen ökad konkurrens mellan banker förbättra det ekonomiska klimatet till dagens givna finansekonomiska förutsättningar?

Nej det kan givetvis inte alls på några som helst sakligt grundade betingelser, skapas bättre ekonomi av att kreditgivare utsätts för ökad konkurrens för att pressa sina marginaler, detta eftersom den uteliggande cirkulerande penningmängden, alltså vad som består av räntebelastade krediter, utgör en matematisk funktion som inte påverkas av om det är fler eller färre aktörer som ingår i att skapa summan av ackumulerade räntekostnadstillväxten, efter skuldmättnad i ett kreditbaserat system. Summan är just bara summan av kardemumman och den ackumulerade räntekostnadstillväxten bryr sig inte om numerären på antalet kreditskapande banker efter skuldmättnad, det som spelar roll är kreditkostnadsförsörjningen och den försörjningsförmågan ökar inte av att bli mindre.

SÅ fler eller färre kreditgivande deltagare gör ingen som helst skillnad eftersom efter skuldmättnad i stagflation så måste räntan ända gå mot noll, kredittiderna mot oändlighet och kreditvärdigheten mot noll, annars kollapsar systemet. Den kreditbaserade realekonomins produktiva försörjningskraft efter skuldmättnad förbättras inte en enda millimeter eller krona, av att antalet kreditgivare ökar. Detta är fullkomligt sakligt obestridligt.

SÅ frågan bli då närmast om detta verkligen är vad Ulla Andersson upplyser människor om eller om det INTE är vad Ulla Anderson upplyser om i sin uttryckta agitation?

Sedan kan man ju naturligtvis uttrycka detta som den bankdirektör som jag talade med igår uttryckte sig i saken. "jag tror inte att de fattar ett skit av vad som de står och orerar om, det är ju knappt någon på banken som begriper detta". Detta gör ju dock i mina ögon inte det politiska ledarskapet så där direkt väldigt mycket mer lämpligt, alltså om så skulle vara fallet. Att samhället leds runt i vilse av blindstyren förefaller ju inte vara så särskilt tillrådligt.

Nu tror jag ju inte att det är helt och fullt på det viset, eftersom pengar som skapas av bankerna styr den ekonomi som styr politiken, vilket inte precis utgör något oöverstigligt intellektuellt förståelsemässigt hinder. SÅ politiker förstå vem det är som bestämmer och detta till en inte ringa omfattning.

Så det politiska ledarskapet i samhället? Vad skall jag säga, god-morgon, det är dags för befolkningen att vakna!