Eftersom pengar är bankkrediter med en kostnad av ränta under omloppstiden, så borde till och med en svensk politiker inse att detta blir alltmera uppenbart för människor när informationsrörligheten ökar och ekonomi är det som människor bryr sig om mest av allt. Att då som politiker komma dragandes med idéer om att skuldproblematik kan lösas med hjälp av mer krediter - skulder, förefaller näst intill patologiskt betingat i någon form. Att människor som nu tror att boprisinflation är en tillgångsökning, kommer förbli i den tron, får nog ses som hyfsat naivt när stagflationen accelererar. Att detta bankernas bedrägeri mot människor och samhället medvetet låtits fortgå, kan nog inte antas bli helt utan politiska konsekvenser.

Den ekonomiska utvecklingens utseende har alltigenom sedan 1931 varit beroende på att kreditsystemets mättnadspunkt kommer eller har uppnåtts och att nya möjligheter för kreditexpansion har varit nödvändiga att skapa för att inte stagflation skall uppstå - alltså realekonomisk stagnation samtidigt som finansiell inflation. Man - BIS och IMF - har genom att skapa finansiell expansion av krediterna lyckats upprätthålla funktionen av likviditetsförsörjningen och detta kombinerat de ovillkorliga utvecklingarna med längre kredittider, fallande ränta och lägre kreditkvalité - återbetalningsförmåga. Valutaormhaveriet på 1990 - talet var nödvändigt att skapa, detta för att inte den fasta växelkursen skulle verka förhindrande för den vidare nödvändiga kreditexpansionens utveckling och var alltså bara en ytterligare funktionsupprätthållande åtgärd för det kreditbaserade betalningssystemet.

Nu är dock systemets metacykel (livslängd) obestridligen slut, eftersom stagflationen nu ovillkorligen krymper - stagnerar den reala produktiva organiska ekonomin till förmån för finansiell inflation och man kan inte med någon vidare trovärdighet skapa ytterligare finansiella instrument för likviditetsförsörjningen till den reala delen av ekonomin till rådande kreditomsättningshastighet. Ovanstående är lite tekniskt, men kontentan är ganska enkel: De stora bankerna äger massor av värdepapper som kommer att störta i värde om räntorna stiger. Redovisningsregler kräver att bankerna berättar för oss när detta händer, vilket innebär stora förluster, raserade aktiekurser och ett antal direkta kraschade banker. Det senare kommer då hota överlevnaden för andra banker som sitter på kroken med olika typer av derivat, vilket tar oss tillbaka till 2009, då megaljoner av skattebetalarnas pengar är allt som står mellan samhället och införandet av undantagslagar.

Detta förklarar centralbankschefers snabba reträtt av uttryck om "höjningar" och deras förnyade löften om låga räntor och nya stimulanser så långt ögat kan se. De vet nu vad som kommer att hända med bankernas balansräkningar och resultatet av detta om priserna stiger bara även mycket lite härifrån. Problemet är att kravet på fallande ränta i stagflation skapade obalansen i första läget, och ju längre stagflationen är på plats desto större obalans blir det, och skuldmättnad går inte att göra till skuldhunger i ett kreditbaserat system som lider av överskuldsättning. Så som med så många politiska beslut som följer en skuld betingad situation, så är valet bara mellan oacceptabel smärta idag eller ännu större smärta imorgon.

Eftersom "imorgon" kommer att upplevas av andra människor, så kommer dagens politiker och byråkrater alltid välja "smärta sedan" hellre än "smärta nu". Stefan Ingves - vår egen Åsa Nisse -, till exempel, längtar nog efter prestige genom pension inom något år och överlämnar därför gladeligen till sin efterträdare att övervaka implosionen av banksystemet om han får chansen.