Vi kan skapa känsla som enklare leder till förståelse för beskrivningen av en realekonomisk "deflations boom", om vi överväger och betraktar olika bitar i isolering, snarare än som en sammanhållen helhet.

Med Europa fortfarande i en fallande lågkonjunktur och ett akut återfall av kreditoro i Portugal under de senaste dagarna, sträckte sig Mario Draghi vid Europeiska centralbanken efter det enda verktyget som han fortfarande har kvar till ett oändligt förfogande - ord - att lova att räntorna skulle hållas vid noll för en avsevärd tid framåt.

Men tyvärr för gamle Marios möjligen hos någon människa ännu återstående smula trovärdighet, så är detta på det obestridliga viset att efter skuldmättnadspunkten, så går en kreditbaserad ekonomi ovillkorligen in i ett alltmer växande tillstånd av deflationsbaserad stagflation.

Den ackumulerade räntekostnadstillväxten sköter då sig själv eftersom nya pengar som krediter går till att betala för äldre krediters räntekostnad och dessutom så drar de nya krediterna med sig en alldeles egen räntekostnad, vilket till en given aktivitetsnivå med viss ovillkorlighet gör att krediternas liv blir allt längre, vilket brukar kallas för att kreditomsättningshastigheten sjunker

Detta innebär rent praktiskt alltså att den reala delen av ekonomin krymper – stagnerar, medan den finansiella delen av ekonomin inflateras genom att kostnaden för ränta är förknippad med pengarna i sig själva i formen av krediter, vilket ger – finansiell inflation.

Detta tillstånd med skuldmättnad innebär alltså att varje ny enhet kreditbaserad valuta till större delen och dessutom allt snabbare åtgår till att betala för den sedan tidigare ackumulerade räntekostnaden för den kreditbaserade valutan, i ekonomin som helhet. Det skapas således efter skuldmättnad ett växande flöde av likviditet från den realekonomiskt producerande delen av ekonomin in till den finansiella och belastande delen av ekonomin.

Detta kan lite grovt förenklat bildligt uttryckas som att i denna mättnadspunkt så klarar inte längre den realekonomiskt produktiva grunden till ekonomin att bära – balansera - upp den växande finansiella överbyggnad, som för alltid (genom räntan) måste växa med våning efter våning med allt större golvyta, som en upp och nedvänd pyramid, eller kon, för att inte vädret skall förstöra det golv som utgör taket på våningen under. Detta eftersom man i detta illusoriska bygge tar det finansiella byggmaterialet till överbyggnaden från själva den ekonomiska grunden, som därför måste både krympa och försvagas.

Hastigheten på tillbyggnationen är då givetvis räntenivån, så att Super Mario med ord lovar att inte krympa grunden så snabbt är ju inte precis detsamma som att uttrycka att grunden vidgas för att skapa stabilitet för det illusionsmässiga huset.

I Kina är skuldskötselsituationen likadan till sin natur, medan omfattningen är svårare att bedöma klart. Detta har uppstått ur företagens och kommunernas skuld som efter år av improduktiva överinvesteringar i form av exempelvis outnyttjade - tomma byggnader, som har byggts i finansekonomiska försök att bromsa urholkningen av värdet på den allt snabbare kredittillväxten med krediter av låg kvalité.

Dock är det på så vis även i mandariner och drakars land i ett kreditsystem som inom BIS och IMF, att efter skuldmättnad så gäller vissa fundamentala betingelser för utvecklingen, om inte systemet skall haverera tidigare, alltså givet att målsättningen är upprätthållande av systemets funktion så länge som möjligt.

För det första så måste givetvis den ackumulerade räntekostnadstillväxten driva räntenivåerna mot noll. För det andra så måste kreditlängderna gå mot oändlig tid. För det tredje så måste kreditkvalitén sjunka för att maximera den möjliga skuldsättningen.
Stagflationen har nu inneburit att ekonomierna snabbt har blivit uppfyllda av påfrestningar på likviditeten och den av systemet hyllade och livsavgörande ekonomiska tillväxten är för alltid ett minne blott.

Tillsammans med opinionsbildningsinsatserna om det bättre än förväntade antalet anställda i USA, alltså åtminstone på ytan, så har de City of Londonbaserade banker som kontrollerar Wall Street, valt Kina och Europa till att utgöra det mediala deflationsexempelfallet som offer och alltså följdriktigt att torgföra – opinionsbilda för - uppfattningen om att USA: s ekonomiska tillväxt rots allt utgör grund för den "renaste smutsiga skjortan" således som argument för US-dollarn och amerikanska aktier.

I själva verket försöker alltså ”Wall Street” sjunga "We are the world” ... så resten av världen kan sjunka i havet av skulder, detta för att bankerna vill rädda sina största skuldfordringar i balanserna.

Man kan lite omvänt betrakta detta på följande vis: Bankerna har nu så stora balansräkningar i form av skuldfordringar att räntekostnaden för denna kreditmassa är ett problem för samhällen överallt på jorden och att bankerna försöker skademinimera för att möjligen undvika att det fullkomligt genomruttna finansiella skovet på denna ekonomiska skuta får ett så stort hål att hela strukturen havererar.

Det politiska ansvarstagandet för detta är som bekant ovillkorligt obefintligt i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken.