*Y = BNP
*M = Pengar
*Ms = Utbud av pengar, bestämt av riksbanken
*Md = Efterfrågan av pengar, beroende av varumarknaden
*AD = Aggregerad efterfrågan

Keynesianismens proselyter har alltid skapat starka känslor i magen hos mig, deras storvulna mässande av självupplevd allsmäktighet, har snudd på retat gallfeber på mig från tid till annan. Min biologiska peristaltik har dock lyckligtvis haft en konstitution som har räddat mig undan slika trauman.

Icke detta förty så är Keynesianerna faktiskt fortfarande både fasansfullt mångtaliga och har rent faktiskt uppenbarligen även blivit ännu dummare med tiden.

Vårt samhälle bygger på ett finansiellt system som sedan 1931 är kreditbaserat som främsta bärande princip. Vilket innebär att pengar skapas i enskilda banker genom en skuld som i grund och botten har någon form av säkerhet som kollateral och detta till en kostnad av ränta till förmån för banken.

Den strukturen, vars fundament vilar på en relation mellan affärsbankerna och statsmakten, har fram till punkten för skuldmättnad fungerat som ett räntedrivet nav för ekonomisk tillväxt. Vid en tidpunkt då BNP-tillväxt sjunker har lösningen på problemet varit detsamma, centralbanken sänker styrräntenivån för att motivera till ökat låntagande. Vilket alltså numera egentligen närmast är bara rent nonsens eftersom reproduktionsräntan inte äger några styrande egenskaper värda namnet sedan avregleringarna. Bankerna vinstmaximerar, punkt.

Därför har också modellens funktion för att beskriva verkligheten nu uppenbarligen nått vägs ände.Trots att priset på pengar på flera ställen är negativt (man får betala för att låna ut) då fungerar inte räntesänkning motivbildande för att låna ut..öööh, skuldbördan har blivit så stor att priset inte längre har någon större betydelse för viljan att öka på dito. Helt plötsligt blev det en massa luckor i teoriböckerna, hoppsan….

Vad som händer om reproduktionsräntan är så låg som noll och krediterna många, vilket ändå ger en ökande ackumulerad räntekostnadsnivå, det beskriver inte modellen! För som av en slump så är det bland andra fundamentala faktum så att modellen inte inbegriper detaljer som att det INTE är staten som är enskild operatör av penningmängden som utgörs i form av krediter. Eller för all del att samhällets pengar i sig själva skapas med ett enskilt vinstmaximeringssyfte. Att investeringsefterfrågan bli lite risig av att få tillbaka mindre pengar än man lånar ut, sopas enkelt in under mattan. Detaljer som att enskilda banker påverkar penningmängden utgör inga bekymmer för Keynesianer..

Detta är så patetiskt uppenbart så att man nära nog baxnar över den expertvisa oförmågan att notera detta ”LILLA” problem med att modellen bara fungerar fram till punkten för skuldmättnaden!

Den som tvivlar kan undersöka vad IS-LM-modellen, som är den mest grundläggande modellen för varu- och penningmarknaden, visar när räntan inte längre går att sänka. För den som fullt förståeligt inte har lust eller tid – för just ett sådant scenario täcker nämligen inte modellen.

Således går det redan här att ana problem för alla formelfanatiker med faibless för det teoretiska. Och hade ”teoretiska genier” a la Åsa Nisse (som lustigt nog beklagar över bristfällig intellektuell höjd i den övriga direktionen) eller dennes idolkollega Ben Bernanke bara suttit inlåsta i sina elfenbenstorn med sina formler och modeller hade det varit väl. Men verkligheten är en helt annan.

Nationalekonomer innehar ledande positioner på centralbanker världen över. Summan av deras handlingar spelar den enskilt viktigaste rollen för hur världsekonomin utvecklar sig eftersom de samfällt koordinerar galenskaperna för att gynna det privata banksystemets nyttomaximering. Att påstå att dessa herrar nu står handfallna inför sin arbetsuppgift är uppenbarligen långt ifrån lika befängt som att påvisa den uppenbara och ovillkorliga dysfunktionen av modellerna de använder för att beskriva den finansekonomiska verkligheten.

Att komma på någon lösning på problemet utöver att gödsla med billiga krediter ligger naturligtvis inte inom den möjliga förmågan hos dessa finansiella schamaner, men första steget borde väl åtminstone vara att öppet acceptera att nationalekonomiska samband är ungefär lika pålitliga som att spå i teblad. Eller som Keynes ständiga antagonist F.A Hayek sade: “The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design”.