Man kan säga att ondska inte sällan springer ur den bristande självkänslans mörka källa och byggs upp till ett torn, som Babels torn som biblisk metafor för det mänskliga övermodet, men var ligger denna plats någonstans, om vi bortser från geografisk beskrivning? Hur kan man se eller veta hur den ser ut eller yttrar sig i termer av människans tankar?

Detta är inte så svårt egentligen om man vet vad det är som man söker efter.
Med min lite torra prosa så skulle jag vilja kalla ondskans epicentrum, alltså den punkt där ondska manifesteras starkast av människor, för det diskonterade ansvarets intellektuella Sodom och Gomorra. I själsligt monetära termer skulle jag kalla det mera för viljan att skuldsätta med metoden att använda internaliserad skuld som betalningsmedel till en kostnad av ränta för den skuldsatte, alltså därav bilden på BIS huvudbyggnad.

Vad är då detta för en massa av konstiga ord och vad betyder då detta egentligen i mänskliga termer av tänkande undrar som alltid någon? Men det är inte särskilt svårt alls! Punkten för ondskans källa idag, ondska som uttryck, manifesteras i det språkliga och tidsmässiga rummet mellan innebörden av de två begreppen skuld och ansvar.

Ondska för det goda med sig att den är självförgörande när människan utvecklas

Det är idag tre funktionsmässiga betingelser i kombination som skapar den nu närmast sämsta möjliga av samhällssystematiskt ekonomiskt beskrivande funktion för långsiktig hållbarhet, alltså utan att vara direkt uppenbart imbecilla för alltför många. Dessa tre är nu för det första att betalningsmedlet skapas med vinstmaximeringssyfte, med för det andra den inneboende funktionen av en räntekostnad och för det tredje att kollateral är skuld.

Detta med anmärkningen att de två senare som tekniska funktioner till delar kan inkorporeras i ett funktionellt långsiktigt hållbart system, i form av att en viss given kreditmassa kan tillåtas vara i omlopp som penningmängd, men då gäller att kredit med en kostnad av ränta är skapad med allmän långsiktigt hållbar utveckling av välfärd som syfte.

Aristoteles 400 f. Kr var tidigt ute med att försöka definiera vad pengar borde vara. Och vad är det då? Det är i allt väsentligt en värdemätare och ett verktyg som skall fungera som bytesmedel. Och så långt skulle ju lite banalt och hypotetiskt betraktat skuld långsiktigt kunna fungera som pengar, men ”tyvärr” så finns det ju några ytterligare helt fundamentala grundstenar, som krävs för att skapa en långsiktigt hållbar funktion för pengarna.

Aristoteles ger oss svaret men han såg det uppenbarligen inte helt själv. Pengar är något som har fem egenskaper: de är tåliga, delbara, konsekventa, förenklande och har ett värde i sig. Detta till grund för samhällets funktion för handel med varor och tjänster ger bara ett enda svar idag : Det gemensamma ansvaret för värdet. (samhället)

Värdet i detta skall vara något som funktionsmässigt är bra för pengarna själva - inte bra för individer eftersom då kommer individer ovillkorligen att samla på sig nytta i sin enfald, på grund av dess inneboende egenskaper – men inte heller något ”värde” på grund av en korrumperad regerings hot om våld, vilket alla egentligen inser är fallet med räntebelastad skuld som pengar eller betalningsmedel.

Det största värde som människor kan uppbringa tillsammans är det allmänna ansvaret, men ansvar är inte skuld, skillnaden är av fundamental betydelse och skillnaden heter tid. Och alla måste nu förstå att kampen står mellan människorna bakom bankerna och alla andra.