Det var en gång ett litet land. Det fanns förresten flera länder men just detta land var anmärkningsvärt, eftersom människorna trodde sig om att vara lite klokare än alla andra människor i andra länder.

Människorna i de andra länderna drabbades en dag av ett underligt problem som på sikt såg ut att också drabba människorna i det lilla kloka landet och detta började att oroa människorna i det lilla kloka landet.

Problemet var till sin grund att människorna behövde ett medel för att kunna bedriva handel med varor och tjänster inom sina respektive länder, och mellan sina länder. Inte så många människor i länderna förstod emellertid att pengar styr ekonomi som styr politiken, färre människor förstod att pengar var skulder i en form som kallades krediter och ännu färre människor förstod att mera pengar alltså innebar mera skulder. Men de människor som sade att just de var de snällaste, sade sig kunna lösa detta problem. Nu kom det sig inte bättre än att de andra länderna hade börjat drabbas av skuldkriser, detta eftersom alla pengar var just skulder som växte utifrån sin ränta.

Utifrån denna hos människorna möjligen kan tyckas ringa förståelse, så hade människorna i alla fall arrangerat sina samhällen på så vis att man hade skapat en religion, som man kallade för marknad, vilken byggde på att alla människor skulle tro på att marknaden fungerade av sig själv vad som än hände, och alltså att själva denna konsekvens av trosvissheten skulle göra så att detta skulle fungera för alltid, alltså ett slags tro att inbillning kan försätta både berg och naturens lagar. Att marknaden i sig själv var korrupt genom själva medlet för handel med varor och tjänster, var någonting som människorna hade lärt sig av de snällaste människorna inte gällde.

Människorna fick med tiden ett växande problem med skuldsättning eftersom pengar var skulder som hade en kostnad av ränta, vilket gjorde att skuldbördan totalt sett hela tiden växte mot oändligheten. Människorna som också var snälla i grunden, lydde sina politiker, de snällaste människorna, vilka proklamerade att sparsamhet var en dygd och att människor genom att samla på pengar som alltså var någons skulder, skulle kunna förbättra situationen för landet. Det lät ju både naturligt och riktigt tyckte människorna.

I andra länder hade man en lite annan syn på hur man skulle lösa och hantera detta problem, där tänkte man mera känslomässigt betingat så att mera skulder helt enkelt skulle minska den totala mängden skulder. I det lilla landet med de människor som tyckte att de var klokare än andra människor, ansåg man att människor i andra länder inte förstod själva problemet.

För att riktigt göra problemet till någonting som var möjligt att bekämpa med närmast religiös trosmässighet, så hade människorna skapat ett gemensamt system för dessa skulder som pengar som verkade över alla länder. Detta system kallades för (B)äst (I) (S)ynnerhet, och eftersom alla kände sig särsilt utvalda så tänkte människor att detta gällde just dem själva, Nåja, det var egentligen så att ett sådant system hade presenterats för människorna av ett antal väldigt särskilt berömda, fina och alldeles särskilt snälla människor, med stiliga uniformer, titlar och grötmyndiga stämmor. Människorna i gemen som var snälla, tog underdånigt de finare människorna på orden eftersom dessa uttryckte att systemet var till för allas bästa.

För att vara riktigt goda och för allas bästa så hade de fina människorna inrättat ett system med institut som skapade dessa pengar i form av skulder åt samhället och människorna. De hade till och med för att visa sin allvarsamhet i saken, tagit personligt ansvar för dessa institut. Människorna tyckte att detta var väldigt vänligt gjort och tyckte att det var bra och hedervärt med denna välvillighet mot samhället och andra människor, så de accepterade att dessa institut som kallades för banker, skapade de pengar som samhället och människorna behövde för sin handel med varor och tjänster.

För att riktigt manifestera denna rätt att skapa skulder som kallades pengar så lät människorna sedan samhället beskatta människorna själva i i formen av just dessa skulder som skapades i bankerna, eftersom då blev skulderna det legitima betalningsmedlet i samhället.

Situationen förvärrades dock med tiden i alla länder och människor blev alltmera oroliga eftersom de fick det allt sämre. I det lilla kloka landet fanns en ung gosse av gammaldags modell som hette Victor, som undrade varför människorna var så intresserade av att få det sämre i stället för bättre ur det materiella välfärdsperspektivet. Victor gick därför till sin far och frågade hur detta kunde komma sig och varför ingen egentligen sade på det vis som det var beskrivande för verkligheten.

Fadern som bland annat var en själsligt sett mycket erfaren människa sade till sin son att denna kontrovers på intet sätt var ny i människans historia och att detta faktiskt redan fanns beskrivet betydligt fler gånger än vad fadern kunde påminna sig trots ett inte undermåligt minne.

Victor tänkte i sitt stilla sinne som den kloke gosse som han var, att det må vara så att mot människors tro, så kämpar även människors gudar förgäves eftersom dessa gudar bor i trosmässigheten, men mot tiden och naturlagarna så kämpar även denna dumhet förgäves och därför kommer allt att bli bra med tiden.

Förr eller senare så förstår människor att om skulder är de pengar som styr den ekonomi som styr politiken, så kan inte en skuldkris lösas med växande skulder och då gör människorna någonting åt saken. Vad som bestämmer när och vad människorna gör, bestäms av deras vilja att tänka själva. Sedan bestämde han sig för att göra som sin far, att alltså skynda på denna allmänna varseblivningsprocess hos människorna genom att upplysa andra människor, detta för att minska det allmänna lidandet i samhället.