Enheten för pengar i Sverige- kronan - är den måttenhet som vi alla använder dagligen för att mäta värdet på vad vi gör, vad vi tjänar, vad vi köper och den allmänna kursen på våra enskilda angelägenheter.

Vi är beroende av denna enhet för att mäta och bestämma vår framtid. Vi alla är beroende av detta system för mätning. Ändå är det ett opålitligt verktyg för att mäta med, eftersom dess storlek minskar kontinuerligt. Mätningar tagna vid olika tidpunkter kommer inte mätas med samma storlek av enheten.

Därför kan mätningar tagna vid olika tidpunkter inte giltigt jämföras och formler som härrör från sådana jämförelser kan inte ge de resultat som är förväntade.

Tänk vad som skulle hända om enheten för mätning av tid minskade kontinuerligt. Antag att klockan på Statshuset visar den officiella tiden. Antag vidare att klockan på statshuset hade ett mekaniskt fel så att den förlorade en halv sekund per minut. Var 5:e dag vi skulle förlora en timme. Var 40:e dag så skulle vi förlora 8 timmar.

Snart skulle det vara mörkt på dagen och ljust vid midnatt. Tiden skulle inte längre synkroniseras med naturen. Jordbrukare kan inte förlita sig på klockan för att mata sina djur för djur bryr sig inte om mänskliga mätinrättningar, allra minst pengar. Nätterna skulle bli kortare och vi skulle snart finna att 8 timmars sömn lämnade oss fortfarande trötta.

Vi skulle inte kunna få allt eller lika mycket gjort under en vanlig dags arbete och skulle behöva arbeta till allt senare och senare på kvällarna. Vad som inte kan slutföras i dag kommer att behöva göras i morgon. Vi skulle vara tvungna att pressa in mer och mer i våra redan upptagna scheman. Snart kommer vi alltid att ha ont om tid och begäret efter större fri disponibel tid ökar mer och mer av det skälet. Våra nivåer av stress skulle öka. Vi skulle veta att vi inte gjorde fel och vi skulle försöka hitta någon annan att skylla.

Det är inte annorlunda med pengar. Mätningar av utbytesvärdet vid olika tidpunkter kan använda samma numerär i kronor, men dessa kronor kommer var och en representera olika mängd köpkraft över tid. Den budget vi planerat kommer inte längre räcka till, det blir med tiden ett evigt växande budgetunderskott. Vi befinner oss i att ha ont om pengar och längta mer, det gör alla för alltid, utom den som styr systemet.

Snart kan vi bara se tillvaron på "kort sikt". Långsiktig planering är inte längre ett alternativ. Våra nivåer av stress ökar och vi försöker finna någon annan att skylla. Resultaten är både socialt splittrande och ekonomiskt destruktiva.

Ändå har effekterna inte alltid varit så självklara som idag. I vår individuella erfarenhet, en dag inser vi plötsligt att de pengar vi får som intäkt, inte längre tillhandahåller vad de gjorde eller att våra besparingar är inte längre är tillräckliga. Vi behöver mer pengar eller så måste vi minska vår levnadsstandard.

Under 1960-talet hade en genomsnittlig chef kanske 25 000 kronor per år. På denna inkomst så kunde han försörja sin familj. Han skulle kunna sätta sina barn i privat skola. Hans fru kunde stanna hemma och ta hand om barnen och hon kunde få hjälp i hemmet 5 dagar i veckan. Han kunde ta sin familj på en semester varje år. Det var inte förrän han pensionerades som han märkte förändringen. Någon eller något hade stulit deras köpkraft. De kunde inte se vem eller vad som gjorde detta för dem. De börjar då misstro alla och frön av social oro såddes. De ser sig själva som om de har misslyckats och deras självkänsla minskar.

Idag tjänar i genomsnitt chefer mer än 500 000 kronor per år och inte kan försörja sin familj till samma sociala levnadsstandard som hans föregångare gjorde under 1960-talet på intjänade 25 000 kronor per år. För att uppnå en anständig levnadsstandard nu, så kommer hans fru också att arbeta. Barn kan inte få samma kvalitet på vård i hemmet. Vad kommer att hända under de kommande 50 åren?

Ekonomer använder pengar som en av sina viktigaste måttenheter. Jämförelser av sådana mätningar är ogiltiga. Beräkningar som gjorts med dessa jämförelser är lika ogiltiga jämförelser. Formler härrör från dessa beräkningar ger resultat som inte möjligen kan uppnås.

För att försöka förbättra precisionen i sina mätresultat, så har ekonomer försökt att "indexera" valuta, men som vi såg i exemplet med "Statshuset" ovan, så i verkliga livet fungerar inte indexering. Naturen gör inte "indexering".

Denna förlust eller "stöld" av köpkraft som produceras av fractional reserve banking förstör förtroendet för det kapitalistiska systemet i hela världen. Varken arbetsmarknaden eller producenter går frivilligt in i fasta långsiktiga avtal utan regelbunden översyn av pris. De har var och en blivit bestulna av köpkraft för ofta. Som en följd av detta har fokus alltför mycket en mänsklig strävan att bli inriktad på kort sikt.

Alltför många tror nu att de måste tjäna så mycket pengar som möjligt på kort sikt. En kultur av "girighet" har utvecklats. Allt detta flyter naturligt från att ha låtit mekanismen för pengar utlåningen ha lagts över på ett fullvärdigt privat vinstmaximerande system för skapande, lagring och distribution av våra pengar.

Vem kan vi skylla på idag? Är det fel av regeringen, banken eller insättare? Varje part har gjort detta möjligt att hända och var och en fortsätter att tillåta det att hända. Sanningen är att vi har alla befann oss födda och uppvuxna i systemet som det är. Vi har betingats att lita på det och har var gjort vårt bästa för att överleva i det. Som de som i århundraden trodde och agerade som om världen var platt, har vi alla bara inte gjort tillräckligt för att ifrågasätta systemet. Det är ingen idé att nu att vi försöker att fördela skuld. De som gjorde de ursprungliga misstagen är för länge sedan döda. Vad vi behöver göra nu är att koncentrera vår energi på att fastställa det rådande problemet för att kunna göra någonting åt detta.