Att centralbankerna kan "lösa" den här krisen genom ett hyperinflationistiskt inflöde av nya pengar som antingen skapats genom direkt myntning eller monetarisering av enskild skuld som betalningsmedel, är en helt befängd idé. Kriserna som nu står på tur att explodera under andra kvartalet 2010, inom t.ex. försäkringsbranschen och spekulationen med finansderivat, detta får helt garanterat 2008 års katastrofer, som den amerikanska bolånebubblans kollaps, att förblekna vid en jämförelse.

Det är mot den bakgrunden, och bara mot den bakgrunden, som man kan förstå det globala mönstret av politiska mord, revolutioner, etniska, religiösa och stammotsättningar, och allmänt kaos som hela tiden tycks förekomma ur perspektivet av dessa finansiella betraktelsers utveckling. Ingenting av allt detta är lokala eller regionala företeelser. Alla ingår i en och samma gamla vanliga strategi, och har egentligen till sin grund bara en enda global målsättning: D-O-M-I-N-A-N-S

Som är att slå sönder nationalstaterna, sätta i gång asymmetriska krig överallt i världen - som gärna pågår i generationer – för att samla makten över världens strategiska råvaror i händerna på de gamla vanliga anglo-amerikanska privata företag som sedan Kraschen i Ace 1345 när världens största banker gick under, "ledde" av Bardi och Peruzzis företag i Florens fram till dagens förklädda till demokrati maskerade fascism, som exempelvis Volpi Di Musarata som tillsatte Benito Mussolini som ett dåligt exempel, till dagens marionetteater som den internationella politiska scenen utgör.

Den som studerar historien kommer ovillkorligen att se mönstret. Det är det globala oligarkiska krigets modell, formad i modern tid av Samma vanliga intressen, som använde sig av lejda privatarméer, som de normandiska erövrarna och korsriddarna till dagens politiska elit, för att slå ner alla fickor av humanistiskt motstånd som uppstod.

Vid det här laget 2011 så finns det säkert många som har lite svårt att förlika sig med tanken på att London City fortfarande är en imperiemakt, som dessutom är kapabel att sprida krig och kaos i världen likt i fornstora dagar. Britterna själva har ju faktiskt själva proklamerat att solen har gått ned över det brittiska imperiet och att det nu är USA, och inte alls Storbritannien, som är imperiet som styr världen.

På sin höjd ingår London 2011 som junior partner i ett av Washington lett "anglo-amerikanskt" partnerskap. Men tittar man lite närmare så blir faktiskt bilden en annan. Det finns inget "anglo-amerikanskt" partnerskap det finns ett Centralbanksystem. Det finns London, det finns det brittiska imperiesystemet i form av samväldet och en lång rad förhoppningsfulla direkta och indirekta brittiska agenter som uppehåller sig i Washington, på Wall Street och olika platser i världen.

Syftet med det brittiska talet om ett "anglo-amerikanskt" partnerskap är nog främst att skyla över den historiska avgrund som egentligen skiljer det amerikanska republikanska systemet från det brittiska imperiet ur det konstitutionella perspektivet.

Skillnaden framträdde kanske i modern tid mest tydligt under Franklin D. Roosevelts tid som president, då den amerikanske ledaren lovade att han skulle sätta stopp för det europeiska kolonialsystemet, så fort andra världskriget var över.  Detta mötte väl inte precis något jubel i Engelsk allmänhet och hos trinde Winston i synnerhet.

FDR:s för tidiga död i april 1945 förhindrade det fulla förverkligandet av den visionen, men de principiella skillnaderna består ju ändå rent konstitutionellt. Ur ett historiskt perspektiv så är det inte särskilt svårt att föreställa sig vilken form det "osynliga" brittiska imperiet har i dag.

För det första så är i princip samtliga offshorecentra, som dominerar vår tids globaliserade avreglerade finanssystem, belägna i brittiska eller holländska kolonier, som Cayman Islands, Holländska Antillerna, Isle of Man, Bahamas och så vidare

För det andra så har britterna i decennier varit dominerande inom privatarmésfären, genom företag som Executive Outcomes, Sandline, Defence Systems - vilka jobbar nära ihop med de stora brittiska råvarubolagen, som redan äger merparten av ädelmetalltillgångarna i Afrika, Australien och Sydamerika. Brittiska upprorsbekämpningsmetoder, som utvecklades under det brittiska Ostindiska kompaniets glansdagar under 1700- och 1800-talet, praktiseras fortfarande i global skala, av brittiska underrättelseofficerare och "f.d." officerare, som verkar under privata regimers nyttosyfte.

Agenter för det brittiska imperiet som George P. Shultz och Felix Rohatyn har verkat inom USA:s etablissemang för en privatisering av USA:s militära försvar och säkerhetstjänster, men dessa Ostindiebolagsidéer är egentligen konstitutionellt främmande för det amerikanska synsättet och amerikanska traditioner i den mån som dessa kan sägas existera - Dick Cheneys Halliburton till trots.

För det tredje så består det av drottning Elizabeth II ledda Samväldet av 53 nationer, vilka finns utspridda över hela jordklotet och som täcker en femtedel av jordens landmassa och som alltjämt sitter på en mycket stor del av jordens strategiska råvaror och befolkning. Detta även om Samväldet rent formellt sett skall föreställa en sammanslutning av oberoende stater som grundades i slutet av 1800-talet som en fortsättning som någon slags cricketälskande gladkamratlig fortsättning på det brittiska imperiet.

Det är just precis denna Anglo-brittiska apparat som nu är i full färd med att skapa kaos och provocera fram krig överallt i världen. Detta eftersom det nuvarande globala finanssystemet inte går att "reformera", detta utifrån att monetariseringen av den enskilda skulden som betalningsmedel har nått sin vägs ände och eftersom London aldrig godvilligt kommer att låta detta system att konkursförklaras och omorganiseras så att nationerna kan ta tillbaka sin suveräna kontroll över krediter och pengar.

Till varje pris så vill London, och den anglo-amerikanska finansoligarkin generellt, provocera fram en konflikt mellan de största världsmakterna - USA, Ryssland, Kina och Indien. Därför att om dessa fyra suveräna stormakter gick samman så skulle de, med entusiastiskt stöd från många mindre nationer runt om i världen, kunna driva igenom en ny, rättvis finansordning, och sätta punkt för den anglo-amerikanska finansvärldens offshore-makt.

När den anglo-amerikanska finansoligarkin en gång såg till att fascismen och nazismen kom fram i Europa i slutet av 1920-talet och under 1930-talet så var det förestående globala finansiella sammanbrottet naturligtvis inte alls lika allvarligt som det är nu, eftersom nu är detta systemisk och inte marknadsanknutet eftersom den monetariserade skulden som betalningsmedel ännu då var i sin linda. I dag är läget mycket mera desperat. London förefaller helt inställt på att till varje pris förhindra att ett nytt öppet gör sig gällande i Washington, en synsätt som genast skulle få stöd från Moskva, Peking och New Delhi och därför inte alls kan riskeras att uppstå. Globalt kaos är därför sannolikt det vapen som valts för detta ändamål.