Vad det egentligen är som har förtäckt den pågående depression,
som har sköljt över USA, Europa och Asien? Jo, det är den enorma mängden av
statens upplåning och utgifter som har ersatt ekonomisk verksamhet inom den
privata sektorn. Den verkliga omfattningen av detta avslöjas inte i de mest
rapporterade makroekonomiska siffrorna och inte gärna i några andra heller.  Vilket jag inte ens kan förställa mig skulle
kunna ske utan att det fanns en baktanke i detta.

Enligt BEA eller den amerikanska motsvarigheten till SCB, så utgör
de statliga, lokala och regionala utgifterna fortfarande bara 18,9 procent av
ekonomin, jämfört med 18,8 procent under 2000. Denna del av BNP som allmänt
kallas "G" i ekvationen i ovan och som betyder offentlig konsumtion, har
ökat med $ 500 miljarder, men har bara gjort det i linje med den totala
tillväxten i ekonomin under de senaste 10 åren.

Det som alltså har hänt är att den privata konsumtionen,
investeringsefterfrågan och nettot i handelsbalansen har minskat, men har ersatts
av en stigande offentlig konsumtion som gör den aggregerade efterfrågan i
princip oförändrad och till och med lite stigande.

Men denna falska karaktär hos dessa siffror syns obevekligt när
man jämför förändringen i mängden av den offentliga skulden relativt privata
fordringsägare. År 2000 stod den federala regeringen för 12,5 procent av
samtliga utestående USA: s skulder, men det var då det. Den står nu istället
för 17,8 procent av den, varav hälften av ökningen är lånad efter 2005.

Ändå på något sätt, så är alltså allt som ytterligare lånats och
använts av den federala regeringen dolt i BNP-siffrorna. Detsamma gäller
givetvis för Svenska förhållande eftersom problemet är av systemisk karaktär.

Den inneboende opålitlighet som BNP måttet påvisar, säger
ovillkorligen att det är dumt att försöka att försöka fastställa tillståndet i
ekonomin genom att titta på de officiella siffrorna. Detta gäller inom hela den
Centralbankbaserade Petrodollarhegemonin inklusive Sverige. Det spelar ingen
roll att BEA rapporterade 1,8 procent tillväxt under första kvartalet förra
veckan, precis som det inte skulle ha spelat någon som helst någon roll om BEA
hade rapporterat 18 procent tillväxt.

Den tidigare siffran är lika osannolikt otrolig som den
sistnämnda. Ekonomierna växer inte. Det är uppväxlingen av faktorn G i den
aggregerade efterfrågefunktionen och världens regeringar förlorar sin förmåga
att dölja detta faktum från sina medborgare.

Sanningen om verkligheten i detta är att den ekonomiska
återhämtningen inte är vacklande. Sanningen är att den ekonomiska
återhämtningen aldrig har existerat sedan skuldmättnadspunkten passerades Q3
2008. Det finns ingen dubbel-dip, bara en enda storskalig ekonomisk nedgång som
redan, genom vissa vidtagna åtgärder, redan är större än den stora depressionen
på 1930-talet och som kommer att bli mycket värre. Och då har jag inte ens
börjat bråka om investeringsefterfrågans förändringar utifrån ränteläget ännu.
Jag tyckte faktiskt att Staffan Stockeld var rätt bra en gång i tiden, men jag
hade ju då inte en aning om, att han själv inte hade en aning om, vad han
egentligen lärde ut för någonting.