Palanthir 4 U

2011-05-30

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu
färdas. Denna del av vår historia har alltid höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Och detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att det första världskriget håller på att upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta.

Men att det allt sedan kongressen i Wien 1815 för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste
under 1900-talet kunna anses som alldeles uppenbart. Syftet då såväl som nu, måste återkommande anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet.

Ur Nürnberg
Trials:

“For the period of transition from 1919
up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep
up the Company's activity in the field of artillery, in the sense of observing
activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then
also for the production of artillery material, within and to a certain extent
also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Den 18 september 1931 så besatte japanska trupper samtidigt och mycket väl förberett, orterna Mukden, Yingko, Koupangtse, Tahushan och Changchun, vilket var fem viktiga knutpunkter i Manchuriet, för utvinning av råvaror som krigsindustrin inom IG Farben, eller det militärindustriella komplexet, var i ett trängande behov av.

Vid detta så bombarderas Mukden mycket hårt och många civila dödas. Under denna hösts förlopp, så besatte Japan steg för steg och helt obekymrat om västerlandets åsikter om detta, alla viktigare orter i Manchuriet och lade dem under Japansk förvaltning.

Gång på gång hade då Japanerna i Nationernas Förbund högtidligt med ord lovat, att de nu hade dragit sig tillbaka och minskat sin
truppnärvaro, och vid varje sådant tillfälle så hände naturligtvis det diametralt omvända.

Premiärminister Inukai som inte hade precis obetydliga inhemska problem att hantera med den militärpolitiska falang som utgjordes av någonting som då kallades för Svarta Draken, som var kopplade till de affärsintressen som IG Farben utgjorde inom Japan, lierade sig därför med den Franske premiärministern Aristide Briand (vilken erhöll Nobels fredspris 1926), och som såg en uppenbar risk med att affärsbankerna skapade en oligopolsituation, vilken då skulle underminera den politiska makten, i hela världen. Tsuyoshi Inukai mördades av IG Farbens Japanska politiska falang Svarta Draken den 15 maj 1932.

Aristide Briand försökte därför att motverka ombildningen av finans och valutasystemet och lämnandet av guldmyntfoten och övergången till skuldmyntfoten som planerades av Ring, Schacht och Warburg. Aristide Briand fick alltså Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken märkligt nog i historieböckerna alltid framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet…(Schacht,Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Briand försökte genom sina kontakter både inom politiken och inom affärsvärlden, bland annat genom den svenske Ivar Kreuger, att motverka detta framväxande system som enbart syftade till att på lång sikt berika bankerna och det militärindustriella komplexet ekonomiskt, dessutom till en kostnad av en begränsning i den demokratiskt möjliga politiska makten i världen. Kvalificerat vansinne med andra ord. Detta med sitt eget marionettskap insåg Adolf Hitler tidigt på våren 1941, vad som däremot är något mera oklart för mig är om huruvida han verkligen begrep hela omfattningen av detta komplex och dess förankring såväl i det Tyska, Brittiska och Svenska samhället. Att sedan Hess fick börja undersöka möjligheterna att komma ur denna situation måste anses som en nära nog självklarhet, men risken att han skulle få en informationsläcka till Black Chamber falangen med Marlborough Churchill och familjen Dulles måste ju ha varit uppenbar.

http://www.spiegel.de/international/germany/0,1518,765607,00.html

Den svenska inblandningen i detta saknar alltså inte monumental betydelse ur det internationella perspektivet.

Aristide Briand kom nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt att på oklara grunder avlida den 7 Mars 1932. Och på begravningsdagen
(lördagen 12 Mars 1932) så vill det sig alltså inte bättre än att Ivar Krüger, som alltså var den store fredslångivaren till stater, tar livet av sig precis innan återstoden av Tysklandslånet hunnit utbetalas, och detta just dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle. Sanna mina ord om inte detta var avgörande för att den inhemska Tyska situationen skulle försämras och därför komma att gynna missnöjespartiet NSDAP. Som av en slump så var det alltså val i Tyskland dagen efter Ivar Kreugers frånfälle

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

 ” It seems as if our attempt to
collect a number of signatures from business circles for this purpose 
(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så var det i Tyskland just dagen efter, alltså faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig ju
faktiskt inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela valproceduren fick göras om. I samband med detta kanske man om inte annat så för den goda sakens skull bör
påminnasig själv  om att Herr Hitler faktiskt inte var Tysk medborgare vid mars månads inträde, och i detta alltså inte ens möjlig som Tysk politisk befattningshavare.

Detta var dock inget man hade glömt bort ifrån den planerande sidan med Rockefeller Warburg, Rothschild och Ring, även om man
redan vid tidigare försök ifrån inrikesministerWilhelm Fricks sida misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms för övrigt genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt
ämbete automatisk skulle rendera i det Tyska medborgarskapet för denne. Detta misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, den
misslyckade Ölhallskuppen 1923, ett misslyckande som nu istället högtidlighålls som hyllning till Adolf Hitlers tapperhet genom den höstliga Ölfestivalen i München. Dumhet kan vara missprydsamt på vem som helst

Men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet i mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt
uppsåt, att göra Herr Hitler till valbar tysk medborgare.

Detta ägde rum genom att Herr Frick under dessa i princip två återstående månader, lyckas med konststycket att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick, i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap. I detta behöver väl knappast nämnas huset Sachsen-Coburg-Gothas naturligtvis spelade en betydande roll eftersom de inte av en slump även sammanfaller goegrafiskt.

Den svenska rollen kan väl mera avgränsat beskrivas som följande.

Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte just var så viktigt i detta.

Vad som däremot var centralt viktigt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, vilket då gav alla
möjligheter att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod för övrigt av desamma deltagare, som i princip alla dåtida kommittéer i dessa sammanhang bestod av, alltså de personer som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp och Dulles)

Knappast av en slump var han (MLW), även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket som helt avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj ledet.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas vad som det Svenska malmhandelsförhållandet med Tyskland innebar, och att dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de från kriget skadelidandes pengar, så måste denna dåvarande situation
ovillkorligen revideras och förändras, i vart fall till någonting som synes vara trovärdigt åtminstone vid en första betraktelse.

Att Marcus Laurentius i detta läge även vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén,
vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste väl möjligen ha varit en gudomlig nyck från ovan, eller sannolikt så kan det nog inte ha varit en sådan rent gudomligt turligt tillkommen omständighet.

Marcus Laurentius Wallenberg var faktiskt lyckosamt nog, dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av den efterkommande Young planen ifrån 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svensken Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och i den kommittén där satt som beskrivits ovan även en viss Herr Owen Young.

Och 1931-34 så var vidare denne Marcus Laurentius Wallenberg, även ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska
krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet/skuldavskrivningen i en nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne.

Vari alltså en mycket avgörande och betydelsefull insats, alltså bestod i att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades
först, eller snarare var det enda som skulle komma att betalas. Detta i sin tur hade en lika uppenbar som demokratiskt otrevlig anledning.

Detta gjordes alltså för att det på så sätt skapades ett utrymme för Frankrike att genast låna ut pengarna till Sverige. Ett Sverige som
i princip omgående skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som lustigt nog inte alldeles ovilligt lånade ut de pengar som han själv hade sett till att Frankrike erhöll från Tyskland.

Och detta skedde alltså för att Sverige/Wallenberg skulle kunna skaffa sig totalkontroll över sin egen gruvindustri, och uppfylla de
malmleveransavtal som redan tidigare hade tecknats med Tyskland. Profiten som vanligt främst i alla led, som synes alldeles uppenbart i detta.

Som ett annat led, närmare bestämt ett i Svensk sysselsättningspolitik, så hade ju regeringen 1933 upptagit förhandlingar
med Sovjetunionen om tecknandet av ett handelsavtal, vilket då skulle innebära att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar hos svensk industri, och vilken typ av industri som detta avsåg, det behöver väl kanske inte närmare förklaras som den som producerade krigsmateriel.

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade detta avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena  landet får statslån, det andra landets varor blockeras”). Han begrep nogutifrån det uttalandet att döma, inte riktigt helhetsperspektivet i detta förlopp.

Syftet bakom detta var emellertid precis som alltid något helt annat, alltså helt enligt redan då gängse politisk tradition. Detta hade
sin grund i de begränsningar som internationellt åsatts den svenska exporten till Tyskland, inte minst av järnmalm och kullager. Nu kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, istället klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Så att dagens ägare av samma industri Krupp, Thyssen och BAE, tillsammans med den Svenska Regeringen, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder sedan dess till nu. Vilket inte precis emotsägs av de återkommande skandaler som dessa företag befinns vara inblandade i.

Varför är då inte Sverige redan med i Nato?

Jo det är för att det försvarsindustriella systemet är uppbyggt med exakt samma systemstruktur som banksystemet, och dessutom faktiskt av nära nog exakt samma människor som kontrollerar ägandet.

Om inte Natos försvarsindustri kan eller får sälja sin produktion utifrån regleringar av humanitära, demokratiska eller andra grunder, då kan ju alltid exempelvis Sverige se till att det får säljas produktion via svensk krigsindustri.

Det är ju nämligen så att det är samma ägare, det vill säga BAE (gamla IG Farben), i båda dessa för det allmänna till synes alldeles oberoende fallen.

Exakt de samma systemdeltagare alltså som 1931 skapade BIS och IMF, med tanken att valutabildningen skulle ske genom skapande av skuld utan ansvarstagande värdegrund.

Detta var alltså redan för nära nog hundra år sedan den rådande politiska situationen, och vårt nu förblir därför enbart ett utvecklat och förfinat bulvanförhållande av Krupps samverkan med Sverige efter första världskriget, eftersom ingenting har förändrats i sak.

Genom detta systemiska beteende kan hela tiden valutabehovet tillgodoses genom att valutabildning, sker hos de egenkontrollerade valutabildandeorganen, med en alltmera växande skuldsättning hos omvärlden.

Med ett sådant system så blir aldrig fred och alltid krig lösningsmedlet för de mänskliga problemen. detta förstår idag Tyskland och väljer utifrån detta att skriva om historien i enlighet med verkligheten.

 

Ett litet brev från Nürnberg på temat.

Registered

Confidential!
Personal!

To Professor Selck

I.G. Farbenindustrie A.G. Frankfurt/Main 20

 

Your Letter of 3 September 1934

 

My Dear Professor Selck,

 

In my opinion we must try everything to prevent Herr Hitler* from entering the office of the Raw Materials Commissioner (här satt Jacob W) [in the Ministry of Economics] and therefore coming into the closest contact with the Minister. In D. the Reich Ministry of Economies would have a person who is extremely well informed about IG and its set up. In view of Hitler's character, that would be
very dangerous in most cases.

Herr Hitler knows the entire staff of IG and it would be easy for him to find out the exact opinions and intentions of IG through friends and acquaintances; for example, in the case of the negotiations of IG with the government about financial support projects which IG is about to undertake. That would not serve us at all. There is also the danger that Herr Hitler might possibly be employed in checking the entire expenses of plants that were built with government support. Since, in this respect, he also knows everything about cost prices and previous obligations, this would be most unpleasant for us. The government would also always make use of Herr Hitler in regard to all other problems which IG has to discuss with the government, since he knows the situation best.

Outwardly, Herr Hitler would act as if he were favorably inclined towards us because of old friendship, but because of his unlimited ambition he would always try to establish his position in his new field at our expense. In addition, Herr Hitler would have free access to the various IG plants through the government — a situation which in my opinion is simply impossible. For example, it would be simply unthinkable that Herr Hitler should ever again enter the Wolfen plant. All of my associates would unanimously object to this, and I myself would do likewise.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram